I det gastronomiska strålkastarljuset
- Ta in vin-listan! ropade vi där vi satt vid ett väldukat ekbord redo att inmundiga en måltid från den högre skolan.
Lammytterfilé till huvudrätt. Vad kan passa till det då? frågade någon retoriskt som om vi faktiskt redan visste svaret. Fyra unga herrar vid ett väldukat ekbord vill gärna ge sken om att kunna sitt vin.
Min bäste vän Optikern som själv jobbat på systemet i unga dagar, och fortfarande hävdar sig kunna alla artikelnumren på bolagets sortimentet utantill, var inte med. Han brukar slänga sig fram, som Sunes farsa i Sunes sommar när de ska provskjuta pilbågen, och säga:
- Det här är inga leksaker. Nu provsmakar JAG vinet, innan han börjar rulla det i glaset, sniffa som en blodhund och gurgla det i gommen som om han satt i en tandläkarstol.
Så denna gång kanske man hade chansen att själv få det ärofyllda uppdraget, tänkte jag. Jag vet inte om de andra bara ville vara snälla. Eller om det var för att jag var åldermannen i sällskapet, men visst var det mig kyparen stegade fram till med flaskan som han introducerade med stolthet och korkade upp med elegans. Snart hade jag en munfull vin i glaset redo att bedömma.
Gossarna runt om tittade på mig då jag sofistikerat och världsvant rullade innehållet, för att locka fram alla aromer, precis som Optikern lärt mig. Jag sniffade som en blodhund. Rullade lite till. Jag satt i det gastronomiska strålkastarljuset. Och jag njöt av ögonblicket som kanske aldrig mer skulle komma tillbaka.
Sen tog jag en smutt av det röda elixiret. Lät tungan suga åt sig alla smaker och nyanser. Vaniljen, chokladen, druvorna från någon solig gård långt borta.
Så svalde jag långsamt. Lät det röda vinet bli ett med min kropp.
Och där och då peakar det hela. Alla sitter tysta och stirrar på mig. Kyparen väntar på ett utlåtande. Jag känner mig som en Idol-domare för några sekunder. Drar ut några tiondelar på ögonblicket, suger in strålkastarna. Här och nu kan jag avgöra någons öde. Min expertis kommer att stå till grund för sällskapets samlade njutning. Jag känner ingen tvekan.
- Magnifikt! utbrast jag och gjorde ett tecken med högerhandens fingrar för att förstärka min redan positiva reaktion.
Sällskapet sken upp, som om de funderade på en stående ovation. Allt var grönt. Dybban hade tagit sitt ansvar på allvar. Dags att klunka.
Kyparen såg nöjd ut. Ville säga något extra om kvaliteten på vinkorken. Bad mig lukta på den.
- Mmm, gott! sa jag .
Kyparen luktade också på korken för att konfirmera dess kvalitet. Han såg oväntat missnöjd ut och gick snabbt i väg. Snart kom han tillbaka.
- Ursäkta mig, men jag provsmakade vinet och det är tydligt korkskadat. Så vi byter givetvis ut flaskan.
Blickarna riktades frågande åt mitt håll, de var tydligt ute efter en förklaring. Men ibland är det bästa försvaret att hålla käften. Hörde bara någons ord inne i skallen.
- Det här är inga leksaker...
Sen tackade jag gud för att Optikern inte var på plats. Och att ingen jäkel kan något om vin. Egentligen.
