Pokerlandet vi föddes i
Vi hade fått in ett Pokerlandet-citat i varje samtal under årets alla tourstopp. Minst ett. Helst skulle ju hela samtalet bestå endast av Pokerlandet-citat. Det fanns och finns någon slags klassisk humor i det som aldrig kan dö. Sällskapsresan-klass.
Det blev inte mindre roligt då en av huvudkaraktärerna, Niclas Lundqvist, var med på våra resor. Man kunde alla ordväxlingar utantill. Ändå vek man sig dubbel så fort någon citerade Pokerlandet för 512:e gången. Jag kan inte förklara humorn riktigt. Det är något odödligt över den bara. Något legendariskt.
En man citerades dock oftare än andra. Han var citatens okrönte konung. Det var något speciellt med honom som inte gick att sätta fingret på. Han var bra på poker. Av det lilla man visste om honom så verkade han smart. Men vissa saker han sa i den där dokumentären. Det fick den där hårda, all-vetande ytan, att krackelera. Man såg den lilla tjuriga grabben i honom. Och det var man tvungen att älska på något sätt. För man kunde känna igen sig. Alla har vi väl någonstans ett barn som bor kvar inom oss. Jag tycker synd om dem som inte har det.
Jag har för mig att Eric Hugo gjorde det bäst. Höll Hellman-nivå. Ni har väl alla era personliga favorit-citat från tidernas bästa (och enda?) svenska pokerdokumentär. Mitt är onekligen det när personen i fråga precis har förlorat en stor pott under WSOP Main Event. Och i vredesmod ställer upp på en intervju.
"Jag tror det var en norrman också. Så jävla typiskt. En norsk jättetomte som bara bombar på. Bara stoppar in allting med ingenting. Så jävla...ja...han fattar ingenting. Jag säger till alla "jag har någonting, lägg er". Men han...ja...han kan ju inte pokerspråket. Nu har han markerna och inte jag..."
/ Ken Lennáard
Och.
"Jag har kommit nu till WSOP tio år i rad. Och det är ju de största turskallarna från hela världen som kommer. Och det är likadant varenda år. Man spelar fantastisk poker, stoppar in som favorit och blir utköpt. Hela tiden, hela tiden. Det känns som förgjort att vinna nåt här. Det är ärligt precis så känns det. Det går inte vinna här i WSOP. Man får spela andra turneringar där inte hela världseliten i röta är med..."
/ Ken Lennáard
Jag tycker det är fantastiska citat. Ken säger det alla pokerspelare känner ibland. Men tanken på att han är ett av den tidens, i alla fall enligt honom själv, bästa pokerproffs så borde han liksom ha så pass mycket stolthet och kunskap att inte skylla tio års WSOP-olycka på otur. Proffs känner nämligen till pokerns självaste hjärta, dess essens. Turfaktorn. Och de låter inte nedslås av att den går emot för de vet att det förr eller senare jämnar ut sig. Och det är väl det som gör citaten så härliga. Barnet i Ken kan ändå inte låta bli att känna sig orättvist behandlad.
Med den bakgrunden sker det som sker på en toalett i Barcelona. Jag vet i stort sett ingenting om Ken, förutom att jag kan alla hans citat i Pokerlandet utantill. Och att han varit en förgrundsfigur under pokerboomen i Sverige. Det kan finnas någon slags sensmoral i att vårt första, och enda, möte skedde på en toalett, men jag lägger ingen värdering i det nu.
Hur som helst. Efter en lång dags poker var jag vidare till dag 2 i en pokerturnering. Jag belönade mig med ett par öl och var nu tvungen att ta mig till kasinots toalett. Efter avklarat ändamål tvättar jag händerna, jo jag tvättar händerna till skillnad mot allt för många pokerspelande män!
Då hör jag från höger:
- Tjena Dybban!
Jag vänder mig om. Och där står han med sitt klassiska tandläkar-leende. Ken.
Jag blir lite paff. Den där låten med Galenskaparna "Under en filt i Madrid" börjar rulla i huvudet på mig. Fast bara melodin. Texten gick mer åt "På en toalett i Baaarcelonaaa. Mötte jag en gambler från Solnaaa." Jag visste inte om Ken var från Solna, men en bra text är en bra text och ska inte få stå tillbaka för såna petitesser.
Kanske blev jag lite starstruck. Här hade vi gått och citerat samma människa i månader och år. Och nu stod han där.
- Jag gillar din blogg, sa Ken.
Men så höjde han snabbt ett ögonbryn i en smått faderligt dömmande uppsyn.
- Fast inte när du skriver skit om mig.
Jag kunde inte minnas att jag skrivit någon skit. Möjligtvis författat något ironiskt inlägg om fru Dabrowski, men det tyckte jag sannerligen att paret kunde tåla med anledning av deras framtoning. Vi lämnade ämnet. Började prata turneringen i stället. Ken var också vidare till dag 2. Vi var båda rätt shortstackade dock.
- Men dag 1 är en transportsträcka. Det gäller bara att ta sig vidare, sa Ken.
Det lät bra tyckte jag. Men kommer inte ihåg att jag kom på något smart att säga tillbaka. Alla Pokerlandet-citat åkte runt som i en torktumlare i huvudet. Skulle Ken kunna ta skämtet om jag citerade honom? Eller skulle jag bara bli den tusende tönten på rad att göra samma sak? Jag gick på det sistnämnda antagandet och höll käft.
Ville ändå ge Ken en liten hyllning för att artigt avsluta i god stil innan våra vägar skiljdes åt. Funderade på hur mitt i vårt vardagliga pokersnack? Kom på att han själv ser sig som en slags grundare till pokern i Sverige så det kändes ju självklart att spinna vidare på det. Jag hörde orden jag skulle få fram i huvudet. "Jag vet nog vad du gjort för pokern i Sverige, Ken. Bra jobb!" Samtidigt som jag mös åt den 2,5 procent låga rejken (som Ken anser sig ligga bakom) på Svenska Spels cashgame som jag sparat så mycket pengar på i min dagar.
Jag tog sats. Försökte att inte snubbla på orden.
- Jag vet nog vad du gjort...
Då vände allt på bråkdelen av en sekund. Ken såg på mig med röda ögon, vände ryggen och försvann. Jag stannade förvånat upp. Med avslutningen av min mening kvar på läpparna. Ken fick aldrig höra de sista orden. I efterhand fick jag i stället veta att han hade tagit det jag sagt som en förolämpning.
- Jag vet nog vad du gjort...
Om jag hade vetat det jag vet i dag om Ken så kanske det hade varit menat som det. Om jag hade läst de förundersökningar om Ken som jag läst i dag så kanske jag till och med hade blivit lite rädd, i stället för starstruck, på den där toaletten i Barcelona. Men då visst jag inget om det. Då var Ken mest roliga citat för mig. En sköj pokerkändis.
Men nu valde Ken att göra en påbörjad hyllning till en förolämpning. Det kändes lite tråkigt. Kanske är han så van att bli förolämpad att han tar för givet att bli det. Man kan också undra vad Ken anser sig ha gjort om han nu säger sig bli förolämpad när någon säger "jag vet nog vad du har gjort...".
Varför kunde han inte lika gärna ta det som en komplimang? Det har jag faktiskt undrat över. Känner Ken själv att han har anledning att skämmas över "vad han gjort"? Om inte så fanns det väl ingen anledning att känna sig förolämpad?
Kanske drog han bara en förhastad slutsats. Bränt barn vill in i elden sägs det. Och det är ju det där barnet i Ken, som gillar att skriva om bajs och brakare, som gör att man på något sätt har svårt att bli upprörd över saker han gör och skriver.
För man känner igen sig. Alla har vi mer eller mindre stora barn inom oss. Det är som med Pokerlandet. Det går inte att förklara humorn riktigt. Men man skrattar ändå.
