Hon lever på ett långfinger
Snart kommer natten. Eller är den redan här?
Det är sex år sedan han dog i dag. Och ikväll har jag höjt glaset i en tyst skål endast för honom. Sen tog jag en klunk till för att hans son snart ska bli pappa. Min bästa kompis ska bli pappa.
Så lever vi vidare. Genom minnen om träskor, verktyg och golfsvingar. Genom att vi sätter avtryck i varandra. Som min pappa gjort i mig. Som din pappa gjort i dig. Som du kommer att göra med dina barn.
Egentligen räcker det att göra avtryck i en enda människa. Genom en enda handling, text, kyss eller utdragning.
Det räcker för att alltid få leva. Aldrig dö. Så länge vi minns lever de.
Det är en rätt hisnande tanke efter en kväll i soffan med Melodifestivalen. Efter något så banalt gör det nästan ont att tänka så stort. Och så går det till när man tänker bort ett par timmar av sitt liv.
När man ser den där ringen på pappas långfinger, farmors vigselring, för sitt inre. Och jag kan tänka på den där ringen en hel dag. Så lever farmor nu. På ett långfinger. Ett långfinger som bär ett helt bibliotek av minnen.
Så en dag kommer jag kanske också att ha en vigselring på mitt långfinger. Kanske två. Och lika många bibliotek.
Det var kväll nyss. Men här kommer natten. Och kasinot är öppet några timmar till...
Dags att sätta avtryck någonstans. Få tusen intryck själv.
