Ett ögonblick respekt
Jag funderar på om det inte är dags nu. Att göra det här till en blogg igen.
Det senaste året har varit ett enda långt seriemord. I bland massmord. Av blogginlägg. Vet inte varför det blivit så. Men jag har mina aningar. Typ. Jag har blivit lite lat. Jag har blivit lite skitnödig. Jag har fått för mig att ingen bryr sig om mitt vardagsraljerande.
Men. Jag tycker om att skriva. Jag saknar att publicera texter om den fantastiskt monotona vardagen. När jag började skriva den här bloggen, 2008, skrev jag den mer som en dagbok. Och i dag kan jag gå tillbaka och minnas händelser, situationer, från bloggen. Jag saknar det.
Så jag ska ge det ett försök nu. Inte vara så skitnödig. Bara skriva det jag har i huvudet. Skriva lite oftare. Vardagslunk kan ju vara vackert i sig. Framför allt tragikomiskt.
Just nu befinner jag mig i Umeå. Har blivit kvar efter nyårsfirande. Fick åka fyrhjuling i Ruskträsk. Hade inte en chans mot de norrländska grabbarna. Inte mot tjejerna heller. Fyrhjulings-skytte hette grenen. Ja, så firar jag nyår nu för tiden...
I dag träffade jag och Norrländskan hennes bästa kompis som precis blivit mamma. Vi fikade på Umeås dyraste café där en mazarinjävel kostar 26 spänn. (Nej, jag är inte snål. Det är PRINICIPEN om att en så liten kaka inte borde kosta mer än en Egyptisk dagslön. Då har jag inte ens nämnt kaffet som drog i väg på 27 spänn. Och då fick man servera sig själv!) Jag var på väg att spänna blicken i kvinnan bakom disken, men jag har ju så förtvivlat svårt att se arg ut så hon trodde väl snarare att jag flörtade med henne, och fick ett leende tillbaka...
Då Norrländskan, efter två fina pokerkvällar, faktiskt bjöd mig så fick mazarin-priserna inte adrenalinet att tillta så som jag vill ge sken av. Vilken underbar känsla det är att bli bjuden! Som att frirulla sig igenom en timma av sitt liv. Många vill vara svenskt finkänsliga och hosta upp den där hundringen själva. Men om någon vill bjuda mig på något så är jag då inte den som är den. Sen att det är en lika fin känsla att få bjuda tillbaka är en annan sak. Jag älskar att bjuda också. Delade notor däremot - lika sexigt som Lapproffe i leopardmönstrad string. Inte för att jag har sett honom iförd just det klädesplagget. Eller fantiserat om det...
Hur som helst. Sidospår.
När vi skulle sätta oss var Norrländskan på toa en sväng och jag blev ensam med den nyfödda och dess ömma moder. Vi väntade på att tre pensionärstanter skulle packa i väg från bordet vi ville ha. Plötsligt verkade de titta på mig på ett sätt jag aldrig hade blivit tittad på förut. De såg ömsinta ut. En på gränsen till respektingivande blick gav de tre damerna mig.
Så det var så det kändes? Att bli betraktad som fader.
Det var bara ett ögonblick. Sen försvann känslan. Men jag sög åt mig den och för några sekunder sträckte jag på mig lite extra.
Jag behövde det. Som pokerspelare får man ta varje tillfälle det bjuds på att känna sig respekterad...
