Om helvetet på insidan
Man läser. Tar till sig. Vaknar upp. Och några dagar senare är man tillbaka i slummern. Samma lunk. Tills någon skriver något några månader senare. Då vaknar man igen. För några dagar...
Därför kan skrifterna om spelberoende aldrig bli för många. Aldrig komma med för korta intervall.
Jag ska erkänna att det är lätt att bli avtrubbad. Genom åren har jag träffat så många människor som uppvisar samma symptom. De är slavar under spelet. Något i deras puls gör att de inte kommer att stänga av datorn eller lämna kasinot innan alla pengarna brunnit.
Och det kanske är sant det de säger? Alla som lever på spel har någon slags missbruksgen inom sig. Jag har en; det måste jag ha. Kanske klarar jag bara av att hålla tillbaka den lite oftare än andra?
Men jag har också haft de där kvällarna. Vilken pokerspelare har inte haft det? Då hjärnan säger en sak: "Sluta nu, du spelar inte bra. Du är inte i balans. Fortsätter du spela så kommer du bara förlora ännu mer." Och pulsen, reptilblodet svarar något annat: "JAG SKA VINNA TILLBAKA.HÅLL KÄFTEN!"
Lugn som en nattvard utanpå. Eldig som helvetet där inne. De där kvällarna slutar nästan aldrig bra...
Även om summorna det spelas om inom pokern generellt har stangerat de senaste åren, främst på cashgame på nätet, så är det fortfarande mycket pengar det spelas för.
För en pokerspelare som jag själv är det som att svära i kyrkan. Pokerbolagen och kasinon vill inte ta i det med tång. Men jag vet att jag är nära sanningen när jag säger:
- För en hobbyspelare utan bankrulle är det nästintill en omöjlighet att "överleva", behålla plusset, under en längre tid inom pokern.
I dag krävs det förutom ett stort pokerkunnande även en hel del pengar i ryggen för att kunna slå variansen och leva på poker. Få har det. Och i dag är det givetvis allt svårare att skrapa ihop den där grunden.
Som när jag grindat turneringar på CC. Under en period i år spelade jag varje måndag (500kr rebuy) och onsdag (2200 kr Second Chance där man kan använda sin second chance till att göra en addon). Priset per vecka för dessa turrar landade i snitt på 2600+4200= 7800kr. På en månad hamnar vi på hisnande 31 200kr. Jag sprang ruggigt kallt under några månader. Det kändes inte som att jag vann en flipp och blev utdragen på de mest löjeväckande sätt. På två månader hade jag knappt en cash och hade ett minus på typ 50k. Springer man samtidigt lite kallt på cashgame, 10k back på en kväll är ju standard i denna sjuka värld, då kan det bli läskigt.
Ett sådant minus är ju helt omöjligt att klara av som vanlig hobbyspelare, om man nu inte har en VD-lön att falla tillbaka på eller ärvt sin excentriska mångmiljonär till morbror.
Alla förstår nog värdet i att ha en stadig bankrulle då. Och då pratar jag inte om 100k. Det är pengar som, med lite oflyt, kan vara borta på några månader om man spelar på normala live-nivåer. Har man inte tillräckligt med deg bakom kommer man förr eller senare hamna i en tillräckligt djup svacka för att gula. Även som en "vinnande" pokerspelare kommer du till sist att knäckas av variansen. Variansen är så dödlig...
Ändå har jag sett så många spelare som jag vet är just hobbyspelare komma tillbaka vecka efter vecka utan att vinna. Jag funderar på hur de har råd. Och det enda jag kommer fram till är: de har nog inte råd...
Bland pokerspelare i dag är respekten för pengar inte stor. I alla fall vill man gärna att andra ska tro att man är pojken med guldbyxorna som aldrig behöver bry sig om några tusenlappar hit eller dit. Det är fortfarande coolt att spela högt på nätet, även om man kanske egentligen skulle tjäna mer pengar på lägre, enklare nivåer.
Min senaste pokerkrönika handlar om den ständiga kukmätartävlingen som pågår bland oss. Det finns inga ord för vad jag tycker om pokerspelare som ska utmana varandra på highstakes heads-up i chatten trots att det är uppenbart att rullen inte finns där. Min senaste handlar om Ikaros. Om att flyga för nära solen.
Så vad ska man göra åt problemet? För det första tror jag det är viktigt att inte skämmas för att erkänna att man kanske är på gränsen själv. Att inte lura sig själv att tro att man har alltid har koll. För det finns knappt någon inom denna bransch som alltid har den där brinnande pulsen under kontroll.
Spelmissbruket är så mycket mer utbrett än vad det någonsin talas om. Det finns bland oss alla: highstakes, lowstakes, hobbyspelare, yrkesspelare.
Låt oss ta hand om varandra lite. Låt oss se varandra. För vi kan inte lita på att något spelbolag elle stat gör det åt oss.
Låt oss fila bort skammen som ligger som en blöt järnfilt över att kallas beroende eller missbrukare. Det kommer sannolikt göra att allt fler vågar prata om det - vågar söka hjälp.
För vi är alla människor som faller i olika fällor i livet. Det är det människor gör. Vi faller. Om och om igen faller vi. Skillnaden är att vissa får hjälp att ta sig upp igen. Andra inte...
Jag hoppas att jag aldrig blir tillräckligt avtrubbad för att glömma det.
