Barbapappa har ont
Dagen efter. Dagen efter är sällan bra. Min överkropp känns som en mörbultad nersparkad barbapappa. Det enda positiva med denna värk är att det bevisar att jag faktiskt har muskler. Någonstans.
I går följde jag med Anton Wigg på gym. Jag hade inte lyft en hantel på tre år. Inget annat heller. Så här i efterhand kan jag plocka ut ett par tre, fyra (tusen) pokerspelare som jag kanske borde gått på gym med i stället. Lirare som hade fått mig att se vältränad ut. Men jag valde Mr Hunk i stället. Gick bredvid och kände mig som Gavin Smith, typ.
Gjorde även misstaget att väga mig. Har gått upp fem kilo under året. Och jag som intalat mig att det inte är jag - utan spegeln. Det kanske inte var så smart att ta ett sabbatsår från all träning i samma veva som man närmar sig 30?
Men nu orkar jag inte ens bekymra mig över min feta buk. Har så jädra ont. Kan inte lyfta armen. Inte röra axeln. Och jag intalar mig att tuttarna har svullnat upp till en b-kupa. Minst. Ändå lyfte jag bara hälften mot hulken. Eller var det en tredjedel? Minns inte. Det svartnade för ögonen där ett tag. Hörde bara:
- En till! EN TILL!
Jag orkade inte en till.
Senast jag hade träningsverk var under en GSOP i Salzburg då jag nästan inte kunde röra högertummen efter att ha räfflat marker tolv timmar i streck...
Nu ska jag läka. Sen ska jag köpa ett gymkort. Jag har köpt många gymkort i mina dagar. Inget har ju gått varmt direkt. Men nu. Har jag kanske hittat motivation? Vill inte se ut som Gavin Smith. Vill inte vara byggd som barbapappa. Och jag är övertygad om att både vardagen och pokern tjänar på lite movement.
Tror jag måste skriva en krönika om det här pokerlivet. Vad det har gjort med mig. Och hur ont det gör att inse det.
Mer att älska säger vissa. Behöver man fler än en haka att älska så visst...
dybban.
