Mitt parallella universum
Telefonen är tillbaka. Tjuven valde att självmant lämna tillbaka den till kasinot med förklaringen:
- Jag hittade den vid kassan...
Ett par frågor på den:
- Varför ens orka ljuga om var du tog den då vi har på film när dina darrande fyllehänder snyltar den vid pokerbordet?
- Om du nu hittade den vid kassan, varför lämnade du då inte in den till kassan?
- Är du på riktigt?
Nu till en annan fråga. När telefonen försvann så spärrade jag den av förklarliga skäl. De senaste dagarna har jag därför varit telefonlös. Jag har likt en grottmänniska levt i min egen bubbla utan ideliga samtal från försäljare och annat löst folk som velat prata hål i huvudet på mig. Jag har inte behövt svara på en massa mess, uppdatera twitter eller surfa planlöst för att döda tid.
Jag har levt i ett parallellt universum som jag börjat fatta tycke och smal för. Telefonen, som för några dagar sedan var mitt viktigaste redskap i livet, har förlorat min kärlek.Till sist har jag förstått att jag klarar mig utmärkt utan den. Vill någon verkligen få tag på mig lyckas de tids nog.
Därför: jag har ännu inte låst upp min i-phone trots att det var tre dagar sedan jag fick tillbaka den. En del har givetvis att göra med att det varit helg, farsan har fyllt 50 bast, och jag har inte orkat. Men om jag verkligen velat hade jag ju ändå fixat det.
I dag sitter jag här med numret till min operatör och funderar på om jag verkligen vill gå tillbaka till mitt gamla liv. Ska jag låsa upp den eller leva ett par dagar till på min lilla ö av lugn och ro?
Hur som helst känner jag mig speciell och viktig utan telefon. Som om jag var Magnus Uggla. Folk måste simma över små hav för att få tag på en presskontakt/Norrländskan som sedan kan föra vidare budskap om att jag eventuellt kan svara på mail om någon vill mig något.
Men bara eventuellt.
Snart återgår jag nog ändå till det normala. Jag saknar ett par appar...
