Du & Jag - 16 år senare
Min pappa var präst och din alkoholist. Det borde räckt för att bli fiender.
Tidigt 90-tal i en värmländsk småstad. De gamla vackra trähusen är för längesen rivna till förmån för betonggrå Konsumbyggnader. Befolkningen minskar. Inte ens traktens storfabrikör Wasabröd går längre att lita på. Huspriserna sjunker snabbare än stulna cyklar i Daglösen. Nils Ferlin sitter på sin parkbänk vid Skillerälven. Skalden härdar ut trots att snorungar målat honom både blå och rosa de senaste åren.
På somrarna hyllas propellerns uppfinnare John Ericsson med ett gigantiskt sjöslag där hans krigsfartyg Monitor alltid avgår med segern. Staden håller hårt i sina hjältar och den historiska stolthet som fortfarande finns kvar. Som om den inte tror på att nya hjältar kommer i framtiden. Bara tennisstjärnan Magnus Norman håller i något som liknar en fana.
Du och jag är 11 år. Vi bor i en stad på väg ner i ett hål. Ett hål utan botten.
Det var ingen tvekan om att du var en störig jävel, med ett temperament som självantändande dynamit. En sån som lärarna drog lott om att slippa. Och vi var så olika man kunde vara. Du var i slagsmål på rasterna, fick mängder av tjejer och var fotbollslagets bästa spelare. Jag: smårädd, aldrig nära varken bråk eller tjejer. Ändå drogs vi till varandra. Som plus och minus.
Jag kan inte svara på varför, ibland finns det inga svar, men vi blev bästa kompisar. Jag följde med hem till din mamma efter skolan. En underbar mamma som bjöd på mjölkmakaroner med stekt falukorv och alltid följde med och ropade hejaramsor när vi spelade fotbollsmatcher. Vi spelade landbandy mot er husvägg. Åkte till din mormor i Lesjöfors, käkade småkakor och fiskade.
Trots att jag bodde i en dekadent småstad levde jag i en skyddad verkstad utan insyn i de samhällsproblem som fanns. När min farsa en dag frågade vad din pappa jobbade med svarade du.
- Han har varit med i länkarna.
- Ok, sa farsan som om det varit den mest naturliga sak i världen.
Jag fattade ingenting. Förstod inte var det var, men efteråt fick jag det förklarat för mig. Det var första gången jag hörde talas om alkoholism.
Han hade en vaggande, smal, framåt gångstil. Den lockiga hockeyfrillan och mustaschen passade ihop som korv och senap. Han verkade snäll. Kanske var det den kraftiga värmländskan som låg bakom det? Det var alltid kul att hänga med din farsa. Ofta hade han godis i handskfacket som vi åt upp. Ibland fick vi tjugo kronor - en veckolön.
Och han såg mig under fotbollsmatcherna när ingen annan gjorde det. Minns att jag gjorde en rätt snygg överstegsfint hemma mot Degerfors. Efter matchen var han den enda som kom fram och berömde mig.
- Dä va jäkligt snyggt gjort Simon. Du ä jädra bra. Bättre än vad de som int' kan nåt förstår.
För en 11-åring är såna ord större än New York.
Vi följde med honom i hans bil en morgon. Han bad dig gå in på macken och köpa folköl. "För att lätta på huvudvärken." På den tiden räckte det att ha med en lapp från en förälder för att få köp cigg eller folkis.
- Är du sjuk? frågade jag.
- Njä, du vet det ä sånt som händ vuxna när de drick för myck.
Han var inte som andra vuxna. Han var ärlig. Rakryggad med sina svagheter. Behandlade oss pojkar som om vi förstod saker. Det gjorde att vi sällan märkte av det mörker som måste ha funnits där. Som att han inte fick bo med din mamma längre.
Några av de bästa stunderna under min uppväxt i Filipstsd skedde på övervåningen i pappas kyrka. Det handlade inte om några böner eller bibelstudier. Utan pingis. Du och jag. Och våra pappor. Vi spelade dubbel, singelturneringar, rundpingis. Jag var J-O, du Appelgren. Våra farsor nån kines eller belgare. Det pågick i timmar.
Jag förstod nog inte då hur stort det var. Hur vi fick olika världar att mötas.
Nu var det 16 år sedan vi sågs. Vi flydde, till sist, ett skepp som höll på att sjunka. Ni höll er kvar, som stolta kaptener. Men jag tänker ofta på er. Bär er med mig i hjärtat som personer som varit med och format mig till den jag är i dag.
På grund av din pappa har jag aldrig varit rädd för missbrukare av något slag. Varken inom spel eller droger. Jag har dock kunnat förstå vad missbruk kan göra med människor. Att det är en sjukdom som kan svärta ner den renaste och vänligaste själ.
För några år sedan ringde du. Du hade sett att jag spelade poker. Berättade att du också spelade i bland. Jag ville fråga om din pappa och veta om du hade kvar samma hetsiga temperament. Men jag vågade inte. Så vi pratade en stund utan att något egentligen blev sagt.
Men jag hoppas att vi ses längre fram. Säg bara till om du behöver en hand.
Min pappa var frälst och din alkoholist. Det räckte för att bli bästa vänner. Och jag kan inte låta bli att tänka på hur livet hade sett ut om jag stannat kvar i småstadsbetongen. Hade vi spelat pingis? Och vilka hade vi i så fall varit nu när våra gamla hjältar har pensionerat sig, och nya aldrig tagit vid?
Som om staden hade rätt ändå...
