En köttbit i Vinslöv?
Jag har levt ett liv där jag alltid dragits åt de där människorna som inte är som alla andra. Som yngre ville jag själv vara en sådan. En person som vågade gå sin egen väg och vara lite speciell.
Det tog sig främst uttryck i att jag och mina närmsta kompisar lyssnade på musik som ingen annan lyssnade på, tryckte upp konstiga t-shirtar och satt hemma och spelade Monopol under fredagkvällarna när klasskamraterna drack sig fulla på folköl på ungdomsdiscot i Nässjö. Inte så förbaskat coolt och när vi märkte att inga brudar nappade på vårt koncept så gav vi snart upp våra liv i periferin och klev in i mttfåran.
Under åren har jag gett upp mina försök med att vara annorlunda. Jag har helt enkelt insett att jag är en helt vanlig Svensson-karaktär som livar upp sitt liv med att skriva om dem som inte är det.
För jag dras fortfarande till personer som inte är mainstream. Kanske försöker jag på något sätt leva mitt liv genom dem. Eller tror att de ska smitta av sig med sina stora personligheter på mig.
Inget annat har gett mig äran att träffa fler av dessa människor än pokern. (Påskens pokerspelande på CC i Sundsvall var inget undantag.) Möjligen är det just chansen att få möta ännu en livskraft som strålar i färger jag aldrig tidigare sett som gör att jag alltid ser fram emot en pokerkväll i mängden? Jag tror det.
Jag satt nyss i soffan och slog av misstag på min favorit-dokumentär "Plötsligt i Vinslöv", som gick på ettan. Det var där tankarna i denna text började gro. Ni som inte har sett den - gör det!
Och så här i efterhand kan jag ändå inte låta bli att jämföra mig själv lite med den här killen. Han är så förälskad i sin minigolf att han lyckas dra paralleller från spelet till vad som helst annat. Typ grillning. Det är närmare mina pokerbord än man kan tro. Alla bär vi på historier eller egenskaper som gör oss unika. Vissa är dock bättre på att visa och berätta dem...
Men hur smakade de där köttbitarna egentligen?
