Med farsan - i tiden
När han gick ensam fram till kassan och fixade käk till hela familjen stod han på toppen av sin faderliga karriär. Vi åkte bil på Autobahn genom Tyskland. Det var första gången hela familjen lämnade Sveriges gränser. Och jag var omåttligt imponerad över hur han lyckades beställa mat på tyska. Min pappa kunde allt.
Med tiden kanske man vänjer sig vid tiden. Hur man ständigt flyter med och förändras. Och framför allt hur synen på omgivningen blir en annan. Hur synen på sin far blir en annan.
Jag kan inte ange något exakt datum. Eller peka på någon specifik situation. Farsan har fortfarande koll på mycket, men har genom åren tappat sin absoluta trovärdighet. Även om han fortfarande är en relativt pålitlig person så är allt han gör och säger inte facit eller orubblig fakta längre.
Kanske var det när han för 10-12 år sedan brusade upp under ett parti Risk och kastade en tärning i huvudet på Optikern som jag förstod att han var en människa med fel och brister precis som oss andra? Kanske beror det på hans grundläggande brister i pokerstrategi? Att han tar sönder saker? Glömmer saker? Att han smyger in på sitt kontor med orden "måste jobba lite" när han i själva verket spelar dataspel på Facebook?
Eller var det när jag fick reda på att han inte alls hade beställt maten åt familjen på tyska, utan pekat som en 3-åring på de rätter vi ville ha?
Det är skitsamma egentligen. För jag trivs bra med farsan som han är i dag. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Han har på senare år lärt mig att man inte behöver vara en övermänniska. Man behöver inte ha rätt hela tiden. Man behöver inte kunna allt. Med gott samvete får man ha fel och brister utan att skämmas för dem.
Vad mer kan en farsa lära ut?
Gamgubben får en stor roll även i dagens pokerkrönika. Den behandlar mitt arv och hur det ligger till grund för ett kluvet pokerspelande psyke.
