När jag slog en tjej på käften
Jag hittade en bortglömd godisbit när jag var nio år. Detta var en dag mitt i veckan, och då vi endast fick godis på lördagar var det mycket ovanligt att vi vid denna tidpunkt hade något godis kvar. Med mallig belåtenhet tog jag med mig min nyfunna läckerbit, det kan ha varit en hallonbåt, och visade upp den för min äldsta lillasyster, sju år gammal.
- Titta vad jag hitta! skrek jag i triumf för att gnida in mitt sockriga överläge så gott det gick.
Det tog bråkdelen av en sekund för henne att sträcka ut armen, greppa godisen och stoppa den i munnen. Mitt raseri visste inga gränser och jag drog på henne en regelrätt smäll rakt över käften. Hon föll bakåt utan att yppa ett ord. Visst, det gjorde säkert ont. Men det var det värt. Hon visste att hon hade vunnit.
Vi har egentligen ingenting gemensamt. Förutom att vi har samma föräldrar. Men det är enbart till hennes fördel.
Som små var vi i princip alltid osams. Genom åren har jag på alla sätt försökt att tvinga henne till lydnad. Men det har helt enkelt varit en omöjlighet. Hennes psyke är starkt som kevlar. Vilka hot och problem jag än ställt henne inför så har de bara runnit av henne. Som det klaraste vatten nerför en gammal klippa.
Det gick bara inte att komma åt henne. Hon har alltid gått sin egen väg, hur mycket jag än motat henne mot min. Hon har varit en nagel i ögat.
När jag började gråta och skrika då jag blev orättvist behandlad knöt hon i stället näven i fickan och filade på hämnd. En hämnd som kunde komma månader senare. Hon glömde aldrig en oförätt.
Och hon var smart. Om hon och lillsyrran hade ställt till med rackartyg, som att klippa sönder farsans kalsonger, så sa hon åt lillen att ta på sig skulden. Då visste hon att föräldrarna inte kunde bli arga. För lillen var ju bara några år gammal.
När jag gav upp och krävde hjälp hade hon stolthet nog att fixa saker och ting själv. Hon visste ju att hon kunde, att hon skulle klara av det.
När jag älskade att synas i massorna, drog hon sig undan. När jag minglade på fester, observerade hon. När jag gjorde saker på känsla, tänkte hon efter en extra gång innan. När jag åker runt i världen och spelar poker, lever hon tryggt familjeliv i en småländsk liten idyll.
Vi är väl i princip så olika man kan vara, min äldsta syster Hanna och jag. Men det är enbart till hennes fördel. När jag gifte mig vind för våg för några år sedan brakade det loss med en sjujäkla fest. Fint skulle det vara. Dyrt skulle det vara.
I morgon har syrran sin bröllopsfest. Och hon har så klart löst det hela tvärtemot mig. Hon har hittat en stabil, grym gubbe. En hantverkare med hjärtat på rätt ställe. De har två underbara döttrar, en hund och ett hus. Bröllopet i sig är inte det viktigaste i deras liv. De skiter i porslinet, dukarna och onödigt dyra förrätter. De har redan allt de vill ha. Men vi är ändå knappt 20 personer som ska fira de två. Och jädrar vad jag ska fira.
När jag själv byggde mitt giftermål på det ytliga, har Hanna och Anders byggt sitt från grunden. Mitt höll inte speciellt länge. Och med facit i hand var ju det en väldans tur, då jag nu fått något som passar mig bättre. Min Norrländska.
Vi är så olika man kan vara, jag och syrran. Men jag hoppas att jag kan bli mer och mer lik henne med åren. Det skulle enbart vara till min fördel.
Och jag lovar att aldrig slå dig på käften igen, Hanna. Trots att du vann. 
Det kan verka tryggt det där Nora & Elise. Men passa er. Bakom den kärleksfulla mamma-fasaden bor en godis-tjuv.
