Bon Iver några hundra meter bort
Han torkade morgongruset ur ögonen, tog en alvedon och bannade sig själv för sitt yppiga leverne kvällen innan. Men på väg till jobbet fick Optikern upp livsgnistan igen då han kände efter i fickan. Där låg ett par nyvikta nyvunna tusenlappar.
Vi börjar bli gamla. Men det ska inte få oss att sluta leva, eller dricka öl på en torsdag. I går kväll startade jag och Optikern en ny tradition. En barrunda från Vasaplatsen vidare över Linné och bort mot Casino Cosmopol. I bland är det befriande att sitta ensam med sin bäste vän, dricka en bägare, följa något halvtaskigt livespel på mobilen och bara snacka rappakalja. Det blev en öl per bar, sen vandrade vi vidare. Vissa ställen höll lite högre klass än andra. Det var det charmiga.
Det blev bara någon timma på Cosmo. Vad som startade i misär, förlorade ett inköp redan i första handen med AA mot floppat färgdrag, ordnade dock upp sig efterhand och slutade på lillplus. Sen blev det hemgång med en festmåltid i form av kycklingwraps, ostfrallor, semlor och en påse ahlgrens bilar nedpackat i en bärkasse till Norrländskan som satt hemma och försörjde familjen med nätpoker.
Såna där kvällar i gamla goda vänners lag gör mig alltid lite sentimental och gråtmild. Jag mindes bland annat alla våra vackra festivalkvällar genom åren. De där kvällarna som aldrig kommer att komma tillbaka eller bli likadana. Åren har helt enkelt runnit i från oss.
I år blir det, troligtvis, bara en festival för vår del. Jag kan dock med glädje konstatera att det är landets bästa, Way Out West, och att den utspelar sig bara några hundra meter från där vi bor. I Slottskogen i Göteborg.
Redan nu står det klart att startfältet blir fenomenalt. En av mina absoluta favoriter Bon Iver är klar, liksom den levande legendaren Billy Bragg.
Ikväll väntar fredagsmys med den blonda. Lite god mat, kanske en film. Och kanske till tonerna av Bon Ivers Holocane. Som faktiskt får mig att drömma om andra världar än Las Vegas. När jag ser landskapet i denna film får jag verkligen en genuin känsla i kroppen av att jag skulle trivas lika bra på den neonupplysta spelstadens motsats - det karga och undersköna Island.
Men även om jag drömmer om andra delar av världen är jag mycket förtjust i soffan här hemma. Den är underskön den med. I alla fall sällskapet som sitter i den...
Edit: Den som vill läsa om mer poker och tiltproblem kan göra det i min senaste torsdagskrönika.
