Luciadagen 1993
Jag lever i stormens öga. I det där sista djupa andetaget skidskytten tar innan han slänger sig ut i spåren. Och jag gör det i Norrland, Storuman.
När man kör in i det lilla samhället hälsar Björn Ferry med ett leende. Traktens stora son hänger på ett gigantiskt foto längs vägen. När Björn går på byn står klockorna i Storuman stilla. "Vi är stolt sponsor av Björn Ferrys mamma", står det på någon skylt i en butik. Namnet på mamman är oväsentligt. Det räcker att nämna att det är Björn Ferrys...
Kärleken till sin alldeles egna världstjärna började dock gro långt innan guldmedaljerna, troligtvis någon gång runt julen 1993. 16-åriga Björn hade då fått den ärosamma uppgiften att inför hela skolan läsa den klassiska juldikten "Tomten" på julavslutningen. Gymnastikhallen Röbroskolan i Storuman var full till bristningsgränsen. Till och med biskopen var där. Och Björn började, som alltid, självsäkert.
- Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnista och glimma...
Far- och morföräldrar satt som förtrollade i bänkarna. Vad vackert det var. Nästan som på gamla tider. När det var som det skulle. Och Björn fortsatte, med samma lugna norrländska stämma, ta sig an den långa dikten.
Magnus, Norrländskans storebror, jämnårig med Ferry, lyssnade mer spännt än han någonsin lyssnat i skolan. Aldrig förr hade han varit så uppslukad av en juldikt. Endast för att han visste att Björn var Björn. Och att han inte alls var som han skulle.
Den långa dikten började lida mot sitt slut.
- Månen sänker sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran. Snön lyser vit på taken.
Björn Ferry tog det sista andetaget innan han slängde sig ut mot sista raden:
- Endast KUKEN är vaken!
Magnus och övriga skolkamrater låg vikta av skratt i bänkarna när Björn Ferry leddes ut i örat av skolans rektor. Skidskytten fick ett extra långt jullov det året. Två veckors avstängning.
Björn Ferry är inte som andra idrottare. Han är en journalists dröm. Han säger vad han tänker. Skiter i om det blir lite fel ibland. Så jag kan verkligen förstå varför Björn Ferry hänger på ett stort foto och hälsar välkommen. Jag kan även förstå varför man är stolt över denna man i Storuman. Han är deras. Och han är framför allt sin egen.
Själv gillar jag honom ännu mer då jag vet att han är en stor pokerentusiast och, när tid finns, gärna tar chansen att möta de lokala förmågorna i ett parti poker.
Men jag undrar ändå. När Magnus och Björn ligger där på hemmet. Gamla och trötta. Vad kommer de prata om då? Björns OS-guld? Alla världscup-segrar?
Knappast. De kommer än en gång ligga dubbelvikta av skratt åt minnet av julavslutningen 1993. Ibland kan ett yppat könsord vara lika minnesvärt som alla idrottsprestationer i världen. Det finns många sätt att bli folkkär på.
Här, en annan vinkel av historien. Plus lite bilder på hur det ser ut här uppe i Lappskogarna.
......................................................................................
Dagen före doppardagen. Julafton hägrar. Snart väntar ett nytt år. Ett år då jag kliver ur stormens öga, går in i en ny tid, med ny arbetsgivare. Det ska bli oerhört spännande. Och jag är bara ett djupt andetag ifrån.
