Elva minuter död
Plötsligt blev det svart. Paniken spred sig från lilltån, genom hjärtat, upp till höger hjärnhalva. Jag var död i elva minuter.
Och jag visste givetvis inte hur jag skulle reagera på det. Allt var overkligt, som i en film. Norrländskan tände levande ljus. Varje minut kändes som en livstid. Ångestladdad väntan. Ovisshet. Vad händer nu? 
Visst var jag bitter. Varför just jag? Men när pulsen sakta hittade tillbaka, och blicken letade sig ut genom ett fönster, så förstod jag. Jag var inte ensam. Fler tända stearinljus. Hela Götlaborg hade dukat under för stormen. Slocknat.
Med mängder av dyra nätturneringar på högvarv slutade mina paniksvettningar inte med hjälp av känslan av gemenskap. Datorn levde på lånad tid genom sitt batteri. Men nätet dog. Strömavbrott är inget vardagsproblem i Sveriges högsäte. I chock började jag skrika och gorma. Vifta och veva. Ta mig en stänkare i hysteri.
- Vad ska hända med Sunday Million?! Alla mina turrar! Mina peeengaarrr!!
Så plötsligt, mitt i en lång harang om de inkompetenta elbolagen som inte ens har doningar att klara av en liten vindpust i Slottsskogen, så kom ljuset tillbaka. Glädjen i bröstet visste inga gränser. Det kändes som om gudfader själv stigit ner från himlen och myndigt murrat:
- Varde ljus.
Och det blev ljus.
"dybban" var död i elva minuter. Sedan återuppstod han - för att ge sina enda marker till världens pokerspelare. Så att de skulle kunna få evigt liv.
Jag önskar att strömmen aldrig hade kommit tillbaka. Ibland spelar jag bättre poker "disconnected".
