Hoppet överger aldrig
Jag och Norrländskan har åkt båt. Som vanligt är de här färjorna mer en freakshow än båtresa. Det finns en anledning till att såpadokumentären "Färjan" kom till. Skulle kunna sitta med en öl och bara studera personligheter en hel kväll. Det är ett intresse jag har. Personligheter. Särskilt de som snuddar vid gränsen till det absurda. Jag gillar såna människor. Och de tycks gilla stora färjor.
.
Lyckades ju krångla till det med flygen till Riga, så fick bli en lite längre resa än vad som var tänkt. Norrländskan har dock tjatat länge om att hon vill åka båt, så vi drog ut på Östersjön med gott mod. Det kändes som i gamla dagar när jag satt vid rodret i farfars segelbåt. Fast nu slapp jag vara hopp-i-land-kalle och hänga ut fendrar. Sen var väl
den här skutan några meter längre. Men havet är detsamma.
.
Det blev en rätt tidig kväll då jag ville vara pigg i dag. Men enligt Norrländskan missade vi nog inte så mycket.
- Det här känns ungefär som det gör när man hamnat på en riktigt dålig fest.
Sagt och gjort. Vi gick och lade oss, vaggade till sömns av vågorna.
.
Man slutar aldrig att hoppas. Om någon timma går jag in i ytterligare en pokerturnering med gott självförtroende. Det känns som om det är dags nu. Så känner jag alltid. Tyvärr håller inte motståndarna med så ofta.
.
Dag 1b är i alla fall min. Jag hoppas inte på att jag ska spela bra. Jag hoppas på tur denna gång. Ge mig AA mot KK, set mot underset, kåk mot färg. Vad som helst. Bara jag får marker enkelt. För sluta hoppas gör man aldrig. Inte förrän man åkt ut. Och den här gången ska jag ta lärdom av mina vänner på färjan - snudda vid gränsen till det absurda. Låta dybbanturen ta mig till en helt ny nivå i mitt spel. Bara stoppa in markerna i mitten, gå all in, som om det inte finns någon morgondag. Precis som när folk festar på en färja.
.
1,5 timma kvar nu. Sen står jag där vid EMOP-borden. Med 24hPoker på bröstet. Och hoppas.
