På tal om dekadent...
Livet som pokerspelare rullar på. Självklart har jag de senaste veckorna försökt variera med allt mer livespel på nya hemstadens kasino. Och det har gått helt ok. I alla fall cashgamet, där jag har fem raka vinstsessioner på 20/20kr och ett totalt plus på 30-40k. Turrarna har inte gått lika lysande. Spelade Superweekend (3300 kr) i helgen och åkte bland de första efter bara någon timma. Synade en trebet med 44 och floppade set på brädan AK4 med två klöver. Degen åkte rätt snabbt in och jag fick glo in i AA. Inte mycket att göra. Tack och bock!
Skulle kunna skriva en liten novell om varje kasinobesök. Frågan är om jag någonsin kommer att tröttna på att sitta vid de där borden? Det kan ju verka långtråkigt och oinspirerande för en utomstående. Men varje kväll bjuder på något. Antingen i form av ett nytt ansikte och historia, eller en gammal bekant som man lär känna ännu djupare. Och, tydligen, finns det ännu tillräckligt med värde i spelen för att kunna livnära sig på denna dekadenta sysselsättning. En sysselsättning jag aldrig tycks sluta älska. Konstigt nog, enligt många. Och ibland är det nästan så att jag hoppas själv att jag ska tröttna. För i längden går det väl inte att leva så här?
På tal om dekadent, så blev jag intervjuad av ett magazine häromdagen. Varje månad presenterar de, utifrån ett speciellt tema, fyra personer med intressanta karriärer. Denna månad var temat "livsnjutning, arbeten på gränsen till det förbjudna, kanske med en touch av dekadens". Förutom dybban själv, som representant för pokerspelare, skulle tidningen bland annat prata med en sommelier, och en kvinna som tillverkar pipor. Jag tyckte det lät som en rätt rolig idé och ställde upp på ett snack som varade i närmare en timma. Det är inte helt lätt att prata poker med någon som inte är insatt i ämnet. Men den kvinnliga journalisten var mycket trevlig och försökte verkligen ta till sig min värld. Förhoppningsvis gjorde jag den rättvisa. Det får resultatet, som kommer om någon månad, utvisa.
Själv blev jag ödmjukt smickrad av att någon skulle kunna se min pokerkarriär som intressant. Jag är ju ändå utbildad journalist, men ingen jäkel vill intervjua mig för att det yrket skulle kunna vara något att läsa om. Det är väl kanske den där dekadenta, på gränsen till farliga, stämpeln som lockar. Vad vet jag? Jag hoppas att mina svar gjorde pokern lite mindre lockande i så fall...
