Gud kan inte dö i Jönköping
Vi bodde på samma gata. Jag brukade möta honom när han spatserade med barnvagnen. Han hade en speciell sävlig stil, med ett ständigt leende på läpparna. Sympatisk. Omöjlig att tycka illa om, till skillnad från några av de andra dryga hockeyspelarna, som envisades med att stöta på min flickvän ute på krogen. Ibland önskade jag, i smyg, att jag fick leva hans liv. I bibelbältet Jönköping är hockey också religion. Kinnarps arena är templet. HV71 består av små jesusar. Men det finns bara en gud. Stefan Liv.
Som liten blev han bortadopterad och fick komma från Polen till Sverige. Själv har Liv berättat att han vill ha "hur många barn som helst". Han fick två pojkar.
Inte så lång tid innan min farfar dog sa han:
- Jag skulle kunna dö lycklig nu. Jag har uppnått allt jag kunnat drömma om i mitt liv.
Då var han ändå bara något över 60. Men han förstod att det inte går att dö mer än lycklig. Det skulle inte vara synd om honom om han gjorde det. Däremot skulle det vara synd om oss som blev kvar och skulle sakna.
Några månader senare dog han i en hjärtattack. Lycklig.
Stefan Liv var i en annan situation. Han ville se sina barn växa upp. Han ville älska några gånger till med sin fru. Han hade mer att uppnå än sina OS- , VM- och SM-guld.
Vi brukar klaga på våra hockeyspelare som inte vill vara med i VM. Vi kallar dem för lata divor som inte ställer upp för sitt land. I våras tackade Liv nej till hockey-VM. Han sa till Pär Mårts att han skulle umgås med sina barn. Det känns inte så divigt längre. Stefan Liv ville vara med dem som betydde mest. De där man vill krama om när något hemskt händer. I efterhand var det ett beslut mer värt än alla guld i världen.
Jag tror, att när Stefan Liv klev på JAK-42D igår gjorde han det som en lycklig man. Hela hans personlighet skrek ju det. Men det är synd om oss som blev kvar och saknar.
Om 100 år hänger tröja #1 fortfarande i taket på Kinnarps arena. Och målvakten har säkert en fin staty någonstans. Minnet om hur älskad denna man var i Jönköping kommer alltid finnas kvar. Stefan Liv dog inte i går. Gud kan inte dö.
Herman och Harry har mycket att vara stolta över. Och de vet att pappa valde dem före hockey-VM...
