110 mil enkel
Igår lämnade jag Norrland, och händelserika Storumandagarna. Det är rätt kul att se hur en liten kommun laddar inför en stor hemvändarhelg. Med Måns Zelmerlöw på scen. En kille som jag faktiskt spelat poker mot, tills han förlorade allt, vrålade, slog näven i bordet och drog i väg i vredesmod. En rätt kul syn. Det skulle tanterna veta om när de rörda sjunger med i svärmorsdrömmens allsång framför tv:n. Storumandagarna var i alla fall för jädra kul med lekar, buggdans och slutsålda öltält. Jag förvånade faktiskt mig själv med att inte stampa Norrländskan på tårna en enda gång...
Det blev dock en lång och ensam hemresa. Buss från Storuman till Umeå. Flyg från Umeå till Landvetter. Flygbuss in till stan. Tåg till Falköping. Byte till tåg mot Nässjö. Och så sista biten med buss till Eksjö. Men det var inte själva resan som var värst, utan känslan av att plötsligt ha den man älskar 110 mil bort. Nu ska jag vara gräsänkling i tre veckor. Det enda positiva med det är att jag med gott samvete kan mata in fler pokertimmar.
Och resan lättades faktiskt upp med ett besök på Kasinot. Kommer en text om det inom en snar framtid. Tror jag kom till en del insikter i natt som kan hjälpa mitt cashgamespel live att bli mer lönsamt.
