Vår bästa tid är nu
Ännu en studentvecka är avklarad. Det blir lite mer sentimentalt för varje gång. Det är nu tio år sedan jag själv tog studenten. En livstid för vissa, men för mig känns det som om det var i går jag och Optikern kastade mössorna i luften och sprang ut mot framtiden. Jag minns hur vuxen jag kände mig, men förstår nu att jag inte var det. Och att jag troligtvis aldrig kommer att känna mig vuxen igen.
Hårflikar som sakta kryper uppåt och kärlekshandtag som utan förvarning växt till sig vittnar om att åren ändå har puttrat på. När jag sprang ut från Eksjö Gymnasium hade jag aldrig kunnat sia om den framtid som jag så livligt längtade efter. Jag hade aldrig trott att jag skulle bli en gambler och pokerspelare. Att jag genom en kortlek skulle få se världen.
Inte hade jag väl heller i min vildaste fantasi anat att jag efter ett par år på flykt skulle återvända till Eksjö. Där fanns ju bara tonårsmammor och mindre begåvade. De instängda, utan framtidsdrömmar.
.
I dag har det på många sätt blivit fult att "flytta hem". Det ses som idioti att trivas i en småstad. Hur ska man kunna utvecklas där? Hur ska man kunna hitta ett vettigt jobb eller intressanta aktiviteter att roa sig med? Jag trivs dock ypperligt i denna lilla trästad. Ett lugnt liv med gångavstånd är underskattat.
.
Som pokerspelare har jag visserligen några extra mil till närmaste kasino, och det är inte omöjligt att jag inom en snar framtid tar mitt pick och pack och flyttar. Men under de här tio åren har jag lärt mig att vara nöjd med det jag har. Jag har slutat hetsa om någon slags karriär. Det är som det är och det blir som det blir.
Ofta nynnar jag på min farfars gamla favoritlåt. Vår bästa tid är nu. Jag tycker inte om när människor lever för morgondagen, längtar för mycket efter något i framtiden. Någon klok man sa väl: fyll inte livet med dagar, utan dagarna med liv.
Därför är jag i dag inte så orolig över var mitt pokerspelande kommer att sluta. Kanske måste jag börja jobba heltid om ett år. Kanske kan jag fortsätta spela som jag gör i fem år till, eller hela livet. Vem vet? Jag tänker inte så mycket på det, utan lever en dag i taget. Försöker att inte bli för vuxen.
Ändå kan jag inte hålla borta den där sentimentala känslan under studenten. Jag vet inte om jag gillar att den kryper på? Jag vet inte heller varför den kommer. Kanske är det dags för en sång för att slippa grubblet...
