Dagens "nära-döden-upplevelse"
Varje dag går jag från mitt hotell till Casinot ett par gånger. Det har blivit en trygg rutin. Ändå förföljer mig känslan av att jag ska få en kniv uppkörd i sidfläsket och bli tömd på såväl guld som blod.
Det stod tre gorillor och vaktade vid Casinots entré, även idag. Deras uppsyn är rakt igenom mördande. Som vanligt försökte jag i möjligaste mån undvika ögonkontakt, onödiga leende eller för snabba rörelser...
Jag tar försiktigt mitt passerkort ur fickan och lämnar fram det till kvinnan i receptionen. Hela tiden med sex gorillaögon riktade mot mig. Kortrutinen godkänns och jag ska passera vidare in genom den sista dörren in till casinoverksamheten. Den vaktas dock av gorillornas alfahane, vaktchefen. Jag känner fortfarande ingen lust att spela allan ballan utan försöker stelt ta mig förbi sista hindret. Av någon anledning stirrar alfahanen på mig. Kanske försöker han provocera fram en reaktion som är tillräcklig för att ge mig en hurring? Allting utspelar sig nu som i slowmotion, precis som det sägs göra i en nära döden upplevelse.
Det blir allt mer uppenbart att alfahanen söker kontakt med mig. Jag väljer dock att vika ner blicken. Det får bära eller brista. Jag ska förbi. En halvmeter från dörren tar vaktchefen tag i min axel. Jag fryser till is. Han grymtar något ohörbart och börjar peka på mig. Kan någon ha planterat ett vapen på mig? Knark? Är jag körd? Alfahanen fortsätter att peta ivrigt ner mot mina byxor. Jag förstår fortfarande ingenting. Jag har ju inget speciellt i dem? Till sist yttrar han ett ord jag förstår.
- Look!
Jag känner mig nödd och tvungen att faktiskt se vad han har upptäckt för mystiskt. Ta mig tusan, jag har glömt att dra upp gylfen! Ett stort öppet hål i de nedre regionerna blottar både det ena och det andra. Jag raderar snabbt ut hålet och alfahanen brister ut i ett stort skratt. Jag vågar nästan skratta med. Och är på väg att ge honom en klapp på axeln som tack. Men jag ångrar mig i sista stund och trippar i stället in i lokalen. Utanför pokerborden vill jag inte utmana ödet i onödan...
Gårdagsnatten blev en låång natt. 24h hade sin, som vanligt extremt trevliga, spelarfest, vilket så klart slutade på cashgameborden med Dregen, Linkan, Anders S Nilsson och min egen Norrländska. Vi traskade inte hem förrän nio på morgonen för att äta frukost. Då kunde en stolt pojkvän konstatera att Norrländskan rövat kändislirarna på en jädra massa stålar. Men det är så klart en annan historia, som får berättas senare...
