Grattis Bob!

Bob Dylan fyller 70 bast idag. Och den samlade presskåren tävlar om att hylla, älska, odödliggöra, den gamla hjälten. Som musikjournalist är det nämligen helt omöjligt att skriva något elakt om Dob Dylan. Då har man snart inget jobb kvar, då cheferna oftast består av en medelålders man som har växt upp med Dylan och idiotförklarar dem som inte förstår hans storhet.
.

Jag kom att tänka på min enda livekonsert med Dylan och en text jag skrev för några år sedan.
.

När Dylan körde buss till Tallinn

Min första tanke var att jag skulle få se Gud. Gud i en cowboyhatt. I julklappen låg den dyraste konsertbiljett jag ägt. Nästan 600 kronor för att se Bob Dylan. Mannen som kanske inte gav liv åt världen, men i sanning förändrade den.

- Det är parkettplatser, harklade pappa stolt.

Jag sa att det var den bästa julklappen någonsin. Dylan har följt mig sen jag var 16 år och den då betydligt äldre, starkare och allmänt belevade lagkaptenen i mitt fotbollslag sa:

- Att lyssna på Dylan är som att ligga på en riktigt skön soffa och suga på en sockerbit. Eller som att älska med en kvinna.

Jag hade sugit på en sockerbit, och det var ju gott. Det andra ville jag veta mer om, så jag köpte en skiva Highway 61 revisited och sedan en till Slow train coming. Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Inte vid andra heller. Men någonstans på vägen fram i jakten på min musikidentitet fann vi varandra till slut, jag och Bob.

Snart ringde min bästa kompis, Optikern, och sa att han skulle följa med mig på Dylan. Pappa hade planerat alltihop. Vi var euforiska och pratade i mun på varandra. Jag satte upp biljetten på kylskåpet. Bob Dylan. Scandinavium Göteborg. Söndag 1 april 2007. kl. 19.30. PARKETT rad 22 plats 6. Där satt den, bredvid en lapp om tandläkaren, biljetten till himmelrikets parkett.

Månader blev till veckor, veckor till dagar och dagar till timmar. Så var stunden inne. Där sitter vi på rad 22 och väntar på att Gud med cowboyhatt ska äntra scenen. Bredvid oss sitter äldre medelålders män, medelåldersmän och en fru till en medelålders man. När jag hör snacket runt om känner jag mig plötsligt som en novis på Bob Dylan. Här finns människor som har sett honom på den mytomspunna 1966-turnén 25 år innan jag ens var påtänkt. Människor, d.v.s. medelålders män, som har diat Dylans låtskatt sen bröstmjölken tog slut. I tanken går en rad från Like a rolling stone runt, "How does it feel...to be on your own?". Kanske så här.

Så kommer han ut. Publiken reser sig och applåderna dånar. Jag får gåshud. Den vita cowboyhatten kombinerat med den läckra mustaschprydda överläppen får oss att ta ett extra andetag. Nu är det på riktigt. Ikväll är Bob Dylan in the building, med oss.

Allt är magiskt till Bob Dylan, Gud, mannen som förändrade världen, öppnar munnen och börjar sjunga. Plötsligt får jag svårt att förstå det stora. Plötsligt känns det inte som vi sitter på himmelrikets parkett längre. Snarare på en buss till Tallinn. För mannen på scen låter precis som Lasse Kongo. Den ständigt berusade busschauffören som bokstavligen pratar i skägget så det blir omöjligt att höra ett enda ord, förutom en och annan svordom. Ok, Bob Dylan svär inte, men det gör Optikern. Jag försöker hålla humöret uppe ett tag, men får till slut kapitulera för tanken att Bob Dylan inte längre är Gud. Han är Lasse Kongo. Han sluddrar fram orden i väsande omgångar. Rösten är grumlig, klorinhes och frånvarande. Som om han verkligen pratade i en bussmikrofon. Det är inte i närheten av vad man kan kalla sång. Under fjärde låten somnar Johan. Jag har aldrig hört den förut, men enligt expertpanelen på rad 5 är det visst Under the red sky, från någon platta på 90-talet. Lasse, förlåt, Bob låter bräkigare än någonsin. Men publiken verkar inte höra hur det låter. Medelålders män ställer sig upp och klappar takten. Vissa har enmansshower där de dansar, eller rättare sagt vickar på höfterna i halvrytmiska sejourer. Surmulna blickar gör att jag måste knuffa till Optikern med de tunga ögonlocken. Sen går jag och köper en öl. Eller två. För på något sätt måste det här bli bättre.

Efter 1,5 timma är det slut. Slut. Inte bara på konserten, utan på en hel dynasti. Dynastin Bob Dylan. Han må vara bra på skiva, men att se honom live kan då rakt inte jämföras med den sötaste sockerbit i den skönaste soffan. Och att älska med en kvinna? Nja, det skulle vara en kvinnlig Lasse Kongo då.

Vi går till en pub för att möta upp några kompisar.

- Var konserten bra?, frågar Koggen med nyfikenhet i rösten.

Jag och Optikern ser på varandra och ler försiktigt i samförstånd innan jag utbrister.

- Ja, vad tror du?! Det var ju Gud vi såg. Bob Dylan. Mannen som förändrade världen.

Avslutningen med All along watchtower var fulländad!

Simon Lindell