Blandklon och bilolycka
Jag tänker ibland på Mr Poker. Ken Leennárd. Och hur viktigt det är att ha ett ansikte utåt. Ken var i många år Sveriges pokeransikte. Vår guldgosse. Han ville vara det, och vi tyckte att det var bra. Han gjorde en hel del grejer för att sätta pokern på kartan här hemma.
.
Sen dess har det runnit en del vatten under broarna. Ken gick efter tvivelaktiga affärer i exil. Och nyligen stod han återigen inför rätta och blev fälld för karatesparkar i en korvkö. Jag vet inte vad som slog slint där. Men något slog definitivt slint. I dag tror jag varken Ken, eller någon annan vill att han ska vara vårt ansikte utåt. Även om det säkerligen var någon annans fel att Ken blev dömd i domstol...
.
Men vem farao ska vara det då? Det känns som att jag vill ha någon att ty mig till. En gestalt att gå bakom i motvinden. Någon som kan förklara för det svenska folket att poker inte är farligt. Att det inte är brottsligt. Någon som kan förmedla hur kul poker är och att spelet inte bara handlar om pengar.
.
Någon slags blandad klon av Dan Glimne, Dregen och Magdalena In De Betou skulle jag kunna tänka mig. Den personen skulle ha allt en mr/mrs poker bör besitta. Vem tycker ni vi ska sätta på tronen? Eller behövs det någon frontfigur alls?
.
En blandning...
...av den perfekta...
...pokerambassadören!
.
För övrigt. Jag kan inte hålla det inom mig längre, fast jag vet att jag borde. Fast jag vet att jag verkligen borde. Det är helt otroligt hur vissa personer kan gå en på nerverna utan att man ens har träffat dem. Pokerbloggerskan Anna Dabrowski hoppar dock med stilettklackar på mina nerver. Jag blir helt tokig. Hon hävdar bland annat att man i Sverige inte vågar kritisera tjocka människor, just för att dem är tjocka. Och att 90-95 procent av alla pokerspelare inte är pokerspelare på riktigt. ALLA som spelar poker är pokerspelare, enligt min mening. Precis som en division 6-spelare i fotboll är en fotbollsspelare. Eller?
.
Det lustiga är nog att jag i svaga stunder inte kan låta bli att läsa hennes blogg. Trots stilettklackarna. Det var väl det där med bilolyckan igen. Man klarar inte av att blunda för eländet. Trots att man efteråt vet att man hade mått bäst om man gjort just det. Antar att jag borde ge Anna någon slags cred för det i alla fall. Den där bilolyckakänslan.
