Allt går - med ilska och alkohol
Det finns vissa sinnesstämningar som gör att man klarar av mer än man tror, och borde. I helgen blandade jag två stycken och förvandlades till stålmannen. I alla fall nästan.
.
Valborgsmässoafton spenderades med en grill ute hos morsan och farsan vid deras mysiga strandtomt. Sällskapet var fulländat bestående av hela syskonskaran med respektive, bebisar, Annelie, mormor, samt Optikern och hans fräschare hälft.
.
Optikern eldade upp en oxfilé till perfektion och Annelie fick för första gången i livet smaka delikatessen grillad halloumi. Tydligen äter man inte sånt i Norrland. Det rann ner ett par kalla, och varma, innanför västen och snart satt vi alla och sjöng allsång. Mitt i en ton som kunde få Simon Cowell att gråta av irritation, avbröt Optikern mig.
- Ska vi inte dra i gång ett parti?
Jag är aldrig svår att övertala. Så poker blev det. Optikern spelade som en sjörövare och jag slog mina kombattanter bestående av farsan, lillen, Annelie och glasögonormen utan att behöva förta mig nämnvärt.
Tiden har en tendens att ticka på när man har roligt. Plötsligt var klockan fyra på natten och det fanns inga taxibilar att tillgå i Eksjö. Optikern vinglade hem i mörkret till fots, med en folköl i näven.
- Om ni inte har hört av mig inom en vecka så är jag död...
.
Själv lånade jag en gammal cykel som jag skjutsade Annelie på. Det var dock ingen luft i däcken så det hade nog gått lika snabbt att gå, och jag hade säkerligen sparat en del svett och mjölksyra.
.
Totalt utmattad anlände vi till sist till lägenheten. En elak överraskning körde då brutalt över oss. Dörren var låst och vi hade ingen nyckel. Jag tjurade ihop som ett litet barn och var beredd att sova ute på trappan. Annelie reagerade dock mer moget och försökte komma fram till en lösning.
- Men du, toafönstret är ju upplåst.
- Toafönstret? Det är ju så litet att en nyfödd knappt får plats, och dessutom sitter det 3,5 meter upp i luften, replikerade jag buttert.
.
Samtidigt var det kallt, svart och allmänt dekadent att sova utomhus, så vi bestämde oss ändå för att pröva lyckan. Tog en cykel som jag ställde mig på för att nå upp till fönstret. Tryckte in glasrutan, och visst, det gick upp. Yippie! Nu började dock det svåra. Jag försökte kravla mig upp genom det lilla hålet. Hade jag inte varit så onykter hade jag säkerligen aldrig ens försökt, för det var i praktiken en omöjlig uppgift. Men vid det här laget var jag arg som ett bi, det gav oanade stålmannenkrafter.
.
Med en sista kraftansträngning fick jag in överkroppen. När jag glodde ner i badkaret några meter ner förstod jag den stora problematiken. Hur ska jag komma ner? Där satt jag fast i ett litet fönster med flera meter ner till mark. Skulle jag glida ner ett par meter med huvudet före? Skulle jag kasta mig handlöst framstupa och hoppas på det bästa?
.
Ännu har jag ingen aning om hur jag klarade av det där. Jag vet bara att jag efter någon kvart hängande i fönstret, plötsligt låg i badkaret. Med lite ilska och öl kan man tydligen lyckas med det mesta. En intressant notis är dock att när det gäller poker så är det precis tvärtom. Där kan man med ilska och alkohol misslyckas med det mesta....
.
Annelie kunde givetvis inte låta bli att fota när jag smidig somen gravid elefanthona försökte ta mig in genom toafönstret.
.
Det var tur att klockan var mitt i natten, annars hade nog någon blivit lite misstänksam över de där fötterna.
