Från kaxig slyngel till offer
Jag har de senaste åren ätit lunch bredvid Patrik Sjöberg fler gånger än jag kommer ihåg. I min födelsestad Göteborg har vi samma stamhak. Man kan ställa en klocka efter honom. Tio över två anländer Sjöberg, och hela lokalen vänder sig om i smyg och sneglar under lugg. Stor, långhårig och extremt manlig beställer han alltid en öl till maten. Det är så vi har lärt känna honom. Som en burdus, egensinnig slugger. En person som ingen sätter sig på. En person som gör precis som han själv känner.
Gårdagens avslöjande kom därför som en iskall ilning längs med ryggraden. Tillsammans med journalisten Markus Lutteman släpper Sjöberg nu en bok, "Det du inte såg". Där beskriver han hur han systematiskt blev sexuellt utnyttjad av sin styvpappa och tränare Viljo Nousiainen som barn och tonåring.
Nousiainen som är en av Sveriges största friidrottstränare genom tiderna dog 1999. Elva år senare kom ett avslöjande som skulle få minnet av honom att gå från helgon till satan själv. Vi kommer inte längre minnas honom som friidrottstränare, utan pedofil.
Sjöberg går plötsligt från den där kaxiga slyngeln till att bli ett offer. Och jag kommer plötsligt att tänka på alla tjejer som varje dag blir våldtagna. Dem som ingen tror på. Dem som "får skylla sig själva" för att de hade för kort kjol, för djup urringning, för putiga läppar. Jag tror inte att någon tycker att Patrik Sjöberg får skylla sig själv. Ingen kommer att beskylla honom för att ha för sexiga kläder. Han stämmer liksom inte alls in under kategorin offer. Inget sätter sig ju på Patrik Sjöberg.
Därför tror jag att hans avslöjande kan vara lite extra viktigt. Det bevisar att vem som helst kan råka ut för vad som helst. Det spelar ingen roll om man har kjol eller träningskläder. Om man är tjej eller kille. Framför allt är det ett förtydligande på det Patrik själv säger.
- Vi offer har ingenting att skämmas över.
Nästa gång någon uttrycker de sarkastiska orden:
- Äh, hon får väl skylla sig själv som hon går runt och visar upp sig, ska jag påminna om Patrik Sjöberg. Om hur två meter tatueringar och muskler inte vill höra den meningen en gång till...
