Den 24 november 1944
Det finns slump. Och så finns det slump. Hela livet handlar om slumpen på något vis. Varje dag, vinner och förlorar jag pengar på poker. Hur mycket plus eller minus det blir under en specifik dag avgörs till viss del av slumpen. Det är slump som passerar obemärkt förbi. Jag minns inte hur mycket jag vann eller förlorade den 21 februari i år. Det är obetydligt. Historien som inträffade den 24 november 1944 har dock betydelse. I alla fall för mig. Den handlar om att ha slumpen på sin sida vid rätt tillfälle...
Min farfarsfar hette Sixten Lindell och var metodistpastor på Gotland. 1944 hade antalet metodistkyrkor på ön växt till sig och det var dags för traktens pastorer att åka till Stockholm på nationell konferens. Sixten kysste sin fru Rut, kramade om 6-åriga sonen Rolf och klappade dottern Eva, ett år, hej då. Sen tog han ångbåten in till fastlandet.
Han spenderade några trevliga dagar i hufvudstaden tillsammans med sina kollegor. Natten till fredag var det dags för hemfärd. Biljetten var redan bokad. Hytt nummer nio på ångbåten Hansa var, den 24 november 1944, reserverad åt Sixten Lindell. Någon i sällskapet fick dock, i sista stund, en snilleblixt.
- Ska vi inte stanna en dag till grabbar? Det är inte ofta man är i Stockholm.
Gänget höll med. Det gällde att passa på. Det var ju ändå ett par dagar kvar till gudstjänsten på söndag och en fredagskväll i storstan var det svårt at tacka nej till, även som en guds man. Alla var lediga, förutom en. Carl hade en begravning att styra upp och var tvungen att följa med båten som bestämt.
Då det på denna tiden inte fanns några mobiltelefoner bad Sixten Carl skicka en hälsning till fru Rut:
- Säg att jag kommer hem på lördag istället.
- Inga problem. Vi ses nästa vecka. 
Ångbåten Hansa.
Den 24 november 1944 kastade Hansa loss från hamnen i Nynäshamn med destination Visby. Men hon kom aldrig fram. Någonstans på vägen träffades ångbåten av en torped från en rysk u-båt. 84 personer sjönk med henne. Sänkningen av Hansa är, för utom Estonia, den största svenska fartygskatastofen i modern tid.
Hytt nummer nio stod dock tom.
Endast två personer överlevde. Carl var inte en av dem. Då Rut inte hade en aning om att Sixten hade stannat i Stockholm en dag till fick Rut leva i tron om att hon blivit änka. Jag undrar hur hon kände när Sixten äntligen fick tag på henne långt senare på fredagen? Grät hon? Blev hon stum? Hur känns det när ens make återuppstår från de döda?
Min farfar Rolf fick i alla fall behålla sin farsgubbe fem decennier till. Och jag vet inte hur det har påverkat mitt liv att farsan fick träffa sin farfar. Antagligen har det väl betytt en del. Det var i alla fall Sixten som döpte mig. 
Farsan har fortfarande kvar Sixtens biljett som aldrig kom till användning. Jag brukar be om att få se den ibland. Den påminner mig om hur slumpen kan ta och ge. Och hur viktigt det är att ha den med sig vid rätt tillfälle. När jag förlorar en coinflipp vid pokerbordet brukar jag tänka på det. Att jag sparar "min slump" till rätt tillfälle. Som Sixten.
