Öronblod
Jag fick ett pressmeddelande idag från Warner Music. Där stod det att årets sommarplåga blir "Fest i hela huset" från Big Brother Studios. Jag blödde lite i öronen när jag lyssnade igenom skiten. Jag kräktes lite i munnen när jag läste texten. Låten är banne mig ännu sämre än bilolyckan till program.
Om jag inte hade haft ett jobb där jag faktiskt måste lyssna och bedöma ny musik, så hade jag nöjt mig med min gamla skivsamling och stängt butiken för nya låtar. Jag hade gjort som Lapproffe och låst in mig med Bob Dylans samlade verk för att aldrig komma ut igen. Om man redan lyssnar på det bästa, varför ta till sig något nytt?
Det finns ett bra svar på den frågan: "Fest i hela huset" från Big Brother Studios. Mitt jobb är att täppa till öronblodet som rinner nerför Partille-Johnnys bilstereo. Och tända ett ljus för sånt som är bättre. Som Armand Mirpour, årets fräschaste tussilago i den svenska musikvåren.
Det här hade nog fått mig golvad i tonåren. Nu får det mig åtminstone att röra på smilbanden. Men någon Dylan är det givetvis inte. Inte ens nära. Så Lapproffe behöver inte göra sig besvär. Han hör förmodligen inte ens skillnaden på de två låtarna. Men jag förstår honom. Varför lyssna på något nytt, när man redan lyssnar på det bästa?
Här har ni i alla fall, vad jag hoppas, årets sommarplåga. Gladpop, passande till sköna vårdagar, i form av "I Am A Vulcano" med svenske Armand Mirpour.
