Det är dyrt att vara mesig...
Det lönar sig inte alltid att vara snäll. Det lönar sig inte alltid att artigt svara i telefonen och agera vänligt mot människor. Just nu lever jag under ett berg av rakhyvlar, strumpor, Veckans affärer, små tabletter med fiskleverolja, och räkningar. Jag tror telefonförsäljarna utnyttjar min godhet...
De senaste veckorna har varit en kamp. Telefonen har ringt stup i ett.
- Hej, jag har ett exklusivt erbjudande som är för bra för att tacka nej till.
Redan här bör man dra öronen åt sig och på ett smidigt sätt avsluta samtalet. Erbjudanden som är FÖR bra finns inte. Jag fortsätter dock att lyssna och humma medgivande i luren. Man vill ju inte vara otrevlig, eller göra någon ledsen. Jag hade kunnat spara mycket pengar på att vara otrevlig. På någon minut lyckas försäljaren framställa fiskleverolja som en av stöttepelarna i mitt liv. Jag klarar mig inte utan fiskleverolja. Utan fiskleverolja är jag snart död. Att jag klarat mig alldeles utmärkt utan denna produkt i 28 år slår mig inte.
- Jag tar väl ett paket då...
Det värsta är dock inte min svenska mesighet. Jag är glömsk också. Det innebär att jag sällan kommer ihåg att avbeställa produkterna innan nästa, beydligt mer kostsamma, leverans anländer. Just därför är nu förvaringsutrymmena i min lägenhet fulla. Det finns så mycket onödig skit där att jag snart måste blåsa ut en vägg. Då blir det ännu dyrare. Min påstådda godhet kanske är något helt annat, dumhet.
Ibland önskar jag att det bodde en eldig italienare, eller lappjävel, i mig som kunde ryta ifrån. Men jag kommer nog för evigt vara mesigt svensk, och inte vilja stöta mig med någon. Inte ens telefonförsäljare. Möjligtvis kan jag lära mig några repliker utantill? Som den här Jerry Seinfeld-klassikern.
Nu ska jag ta och läsa senaste numret av Kalle Anka som någon prackat på mig. Sen var det något mer jag jag skulle göra? Just det, fiskleveroljan måste jag tugga i mig. Annars kommer jag ju snart vara en jordgubbe. Tack käre telefonförsäljare för att du räddade mitt liv.
