Ett gott skratt med djävulstema
Kakorna stod på bordet. Kaffekopparna var fyllda till bredden. Det vankades gamla minnen på VHS. Det kändes som en ynnest att få ta del av hennes barndom. Filmerna kanske kunde få mig att lära känna henne och hennes nära lite bättre.
Filmkvällen delades av hennes far, mor och bror. Och rivstartade med julen 1990. Åh, vilka tider. Hennes syrra höll på att skita ner sig när tomten knackade på dörren.
- Haha, DU är rädd för tomt'n! fick femåringen i ansiktet.
Själv försökte jag erinra mig tiden då det faktiskt var roligare att få än att ge. Varje julklapp var en egen resa, och kvantitet gick alltid före kvalité. Familjen skrattade åt interna skämt. Jag fascinerades av möblemanget alá 90-tal, och funderade på om våra barn skulle bli lika söta som hon var.
Kvällen puttrade vidare och VHS:en visade filmer från skidspåret 1991. Snoriga, men rätt söta, lintottar stakade sig fram som om det inte fanns någon morgondag.
- Titta på mig! Titta på mig!
Så där gör inte vuxna. När man når en viss ålder vågar man inte skrika "se mig!" längre. Det är då man går med i Big Brother, eller skriver en blogg...
Efter någon timma började det höras lite suckar och stön från far, som ville gå vidare med kvällen och spela nätpoker. Men hon hade fått någon sentimental knäpp och ville se mer.
- Bara en till. Vi kan väl se "fiske från Grundsele" också?
Far hade aldrig kunnat säga nej till den bedjande minen, och kunde det inte heller nu. Ett filmklipp till fick det bli. Och tur var väl det, för det filmklippet glömmer jag aldrig.
Hon stoppade snabbt in bandet i den gigantiska gamla VHS:en, så att vi inte skulle hinna ändra oss. Där satt vi, med varsin mazarin i näven, och väntade på bottennapp och eventuell fiskelycka. Istället infann sig några sekunders chocktillstånd i rummet, när en stönande kvinna blev hårt påsatt bakifrån av en man målad till djävul. Jag frös till is. Glodde hårt på tv:n och djävulen som fortsatte sin kamp. Vågade inte ta in några andra sinnesstämningar i rummet.
När hennes farsa till sist började asgarva lade jag en lättad suck. Först då förstod jag att det inte var ett "hemmabygge". Det hade varit svårt att se föräldrarna i ögonen efter det. Man vill inte se svärmor i den ställningen.
Efter hetsiga diskussioner och tunga anklagelser var familjen rörande överens om att brodern stod bakom denna skändelse av ett svensk kulturminne. Han nekade dock kategoriskt. Det är än idag höjt i dunkel vem som "av misstag" spelade över fisketuren med en gammal film från tv1000, som "råkade" lappa ihop med en efterföljande djävuls-porrfilm.
Hon såg i alla fall lite besviken ut när hennes stora harr hade byts ut mot två ännu större sillisar. Men det skrattet som jag skrattade då var ett av mina bästa någonsin. Och jag kom nog familjen lite närmare...
När det är motigt i livet har jag några specialare att ta fram, några gamla goda skratt. Det här är ett av dem.
