När jag bytte strumpor med Mona Sahlin
För ett par år sedan intervjuade jag Mona Sahlin. Hon tog av sig sina strumpor och bytte in dem mot ett par nya blå, med FN-logga. Platsen var Hultsfredsfestivalen och alla gamla strumpor skulle skickas till regeringen Reinfeldt som en påminnelse om vikten att kämpa för mänskliga rättigheter. Jag kommer inte ihåg varför man valde att skicka strumpor, men jag bytte också in ett par. De där blå har jag fortfarande kvar. De är snygga.
Innan jag träffade Mona hade jag alltid sett henne som en mysig och lättsam kvinna. Den uppfattningen ändrade jag snabbt. Hon gjorde ögonaböj klart för mig vem som bestämde. Mona Sahlin sätter man sig inte på. Hon genomborrade mig med blicken och det kändes som om jag stammade fram frågorna.
- Känns det bra att skicka en massa smutsiga strumpor till Reinfeldts kontor, frågade jag.
- Nä, jag vet inte. Jag vill ju inte att det ska lukta för illa då jag ska sitta där själv snart, svarade Mona med en snabb blinkning.
Hon var rolig och skräckinjagande på samma gång.
I dag tackade Mona Sahlin för sig. Hon lyckades väl inte helt hundra i valet, men jag måste säga att hon avslutade med flaggan i topp genom att ge en känga åt herr Åkesson i riksdagen idag. Åkesson förklarade med ett hånleende att Mona Sahlin varit en stor insiprationskälla för honom, då hon stått för precis det Sverigedemokraterna kämpar emot. Åkesson tackade Sahlin. Och Sahlin tackade tillbaka.
- Det var den bästa present jag kunde få, att vara en symbol för det Sverigedemokraterna vill bekämpa.
Jag har aldrig röstat på Mona, men det känns ändå lite vemodigt att hon försvinner. Det beror väl antagligen på att jag är en sentimental person i själen. I dag har jag blå FN-strumpor på mig. Kanske har Mona på sina. Och kanske önskar hon att de där smutsiga strumporna luktade illa ändå. Hon fick ju aldrig chansen att ta över Statsministerns skrivbord.
