Några ord om en krutkärring. Och döden.
När morfar dog i cancer på 70-talet stod mormor ensam med sex barn och en affärsverksamhet. Man skulle kunna tro att en sådan kvinna ser fram emot dagen då hon ska få gå i pension. Då hon äntligen ska få vila sin trötta kropp, och njuta av frukterna av ett slitsamt liv. Men min mormor är inte som man "borde". Dörren var grå och tung. Jag stod länge och tittade på den innan någon sakta drog ner handtaget och vi gick in. Hjärtat slog hårt. Det var som att öppna porten in i ett annat rike. Då kändes det som himmelriket. För första gången skulle jag se andra sidan. Allt var vitt där inne. Väggarna, taket, golvet. I de stora fönstren hängde gardiner tunna och mjuka som moln. Ändå var jag rädd. För första gången i mitt tolvåriga liv skulle jag se döden.
- Jag ska jobba heltid till jag fyller 85 år, sa hon och stoppade i sig en bit sill från årets jultallrik.
I dag är mormor 77 år. Och hon arbetar heltid med sin nya karl, 15 år yngre Åke, som jobbar med fastigheter. Ska man någon gång kalla en kvinna för krutkärring, så är det nog rätt läge här. Mormor är den enda jag har kvar av mina föräldrars föräldrar. Men hon räcker långt. I år fick vi barn ett par höns i julklapp.
"Jag har skänkt lite julglädje till människor som inte har vunnit miljoner på poker. Det är vad jag har gjort." stod det på lappen som mormor gav mig. Hönsen var redan nedskickade till bättre behövande i Sydamerika.
För mig har mina mor- och farföräldrar betytt väldigt mycket. Ofta tror jag att de formar en mer än vad föräldrarna gör. Är det något som gör mig genuint ledsen så är det att jag inte riktigt fick formas klart av farmor och farfar som dog alldeles för tidigt. Det är främst under julen jag kommer att tänka på det.
Den här historien skrev jag för några år sedan. Den handlar om farmor, och mitt första möte med döden...
Hallonbåtar och döden
Mitt i rummet låg hon i vita nymanglade lakan och med armarna raklånga längs sidan. Det såg fridfullt ut. Hade jag inte vetat hade jag trott att hon sov. Pappa sa att jag fick gå fram om jag ville. Jag ville inte men gjorde det ändå. Sakta släpade jag mig fram med blicken riktad neråt mot mina nya bruna moccaskor. Under varje steg tog jag ett extra andetag och svalde så hårt att adamsäpplet flög som en jojjo upp och ner. Så stod jag där. En meter från döden. Så det var så den såg ut? Precis som farmor.
Hyn var gulare än vanligt. Grågul. Men skrattgroparna fanns kvar. Allihop. Även om hon inte log just då så ingjöt de mod i mig. Rädslan rann av. Utan att tänka på vad jag gjorde sträckte jag ut handen och rörde vid hennes panna. Den var kall. Det var nog då jag förstod. På riktigt. Hon brukade vara varm. Hon brukade stråla ikapp med solen med skrattgropar djupa som oceaner. Läpparna formade ord som bullar, hallonbåtar och chokladglass. Och hon gav mig femkronor som jag lade i min gröna plånbok. Den blev så tung och tjock att jag inte kunde ha den i bakfickan längre. Då fick jag en magväska. Jag älskade min magväska. Jag älskade min farmor.
Man kunde ta på tystnaden. Spänningen. Den kvinnliga prästen var inte vit, utan svart. Det tyckte jag var bra, för det här var ingen vit dag. Saknad är inte vit. 52 år gammal ska ingen farmor dö. Och det gjorde inte min heller. Hon försvann bara in i ett annat rum. Det vita rummet. Så vitt att det lika gärna kunde vara himmlen. Jag har aldrig snuddat vid grågul hud efter det.
