Det var faktiskt Jånni Balle...
Du ser dig själv utanför din kropp. Armen rycker till, som i en spasmisk rörelse. Det är inte längre du själv som styr. Musen i näven slungas fram, som i slowmotion, och träffar dataskärmen. Något går sönder. Bilden bryter.
Det är fortfarande inte du själv som sitter i förarsätet. Någon har fått det att brinna i huvudet på dig. Dataskärmen ger i från sig konstiga ljus, regnbågens färger. Plötsligt vaknar du upp, som ur en koma. Undrar. Va hände egentligen? Gjorde jag verkligen det här? Nä, så dum kan jag bara inte vara. Men regnbågens färger fortsätter att lysa. Bevis svåra att förklara bort. Tydligen är jag verkligen så dum.
För första gången under min karriär har jag tiltat sönder en dator. Jag var inte ens särskilt irriterad. Eller jag borde i alla fall inte ha varit. Fick syn av AA när jag skulle sno blinds sent i en turre bara. Inga konstigheter. Men som i en reflex skickade jag ändå i väg musen och spräckte skärmen. Jädra dålig kvalité på datorerna nu för tiden tycker. Min gamla tjockskärm hade aldrig gett upp för en sån liten smäll.
Men kvalité eller inte. Nu känns det rätt pinsamt. Varför liksom? Och nu måste jag köpa ny dator med. Det blir till att dra in julklapparna till syskonen i år. Allt för en spasmisk, oplanerad rörelse i armen.
Av någon anledning fladdrar Magnus Ugglas gamla dänga "Jånni Balle" runt i skallen. Texten.
"Det var faktiskt Jånni Balle som sa
Ja, jag lovar, det är sant, det var inte jag
Jag kan inte alls rå för
det Jånni gör"
Jag får väl döpa mitt pokeralterego som gör dumheter på tilten till något fräckt. Det var faktiskt idiot-dybban, inte jag.
