Utan långfillifjonger
Det är kallt nu. Och då pratar jag inte pokerspråk. Det är kallt på riktigt. Förbaskat kallt. I morse var det 23 minus när jag vaknade. Höll på att få köldskador när jag hasade mig fram, utan långkalsonger, till jobbet. Då är det ändå bara 200 meter dit.
Det här med att prata väder är rätt intressant tycker jag. Jädrar vad mycket väder jag pratar med folk. Det är banne mig ingen vidare komplimang. De som pratar om väder är helt enkelt fantasilösa och tråkiga människor. Som idag när jag dödade tid med min fotograf.
- Jädrar vad kallt det är du Åke. Jag tror några av delarna som sticker ut från kroppen håller på att frysa sönder och trilla av.
- Jo, nog är det kallt alltid...
Jag har ingen som helst anledning att påpeka att det är kallt när vi står utomhus i 20 minus. Åke är visserligen runt 60-strecket, men han har ju känseln kvar. Han fryser således också.
- Jädrar, vad kallt det är Åke! Känner du?
- Jorå...
Varje gång jag börjar prata väder med någon så börjar jag skämmas för mig själv. Kan jag inte bättre? Har jag inget mer matnyttigt att komma med? Det är ju till och med bättre att dra en fräckis. Men näerå.
- Du, nu är det kallt ute alltså...
- Ja...
Kan någon ge mig några vettiga förslag på konversationer man kan hålla när allt är tomt i skallen och vädertankarna dyker upp? Eller borde jag följa min och Optikerns gyllene regel oftare? Har man inget intressant att säga, så håller man käften.
Imorse var det så kallt att tågen stannade i Tranås. Och jag hade ändå inga långkalsonger på mig. Det är inte konstigt att man fryser...
