Facebook-döden
Farsan brukar gå in på sitt kontor på kvällarna och säga att han ska jobba. Det är alltid något "viktigt" som måste bli klart till nästa dag. Ibland slipper han både matlagning och disk för att han verkligen, verkligen MÅSTE jobba. Men när morsan överraskar honom vid datorn blir han, gång på gång, tagen på bar gärning. Han jobbar baske mig inte, han spelar spel på Facebook.
- Men jag tog ju bara en liten paus. Du måste tro mig...
I veckan kom en kollega, vi kan kalla honom "Gnaget", fram till mitt skrivbord på jobbet med något panikartat i blicken. Han såg skärrad ut, och det märktes att det var något viktigt "Gnaget" ville få fram.
- Simon, kommer du in på Facebook?
Jag testade att knappa in mig på datorn.
- Nej.
- Herregud, de har stängt av Facebook!
"Gnagets" ansiktsfärg började nu skifta mot det röda hållet. Och ilskan kom över honom. Kunde vår arbetsgivare verkligen göra något så hemskt?
- Hur kan man stänga av Facebook? Jag behöver Facebook!
Jag träffade en kille som jobbar på en industri för någon vecka sen. Där sitter man och bevakar allt arbete vid datorer. För första gången fick jag höra om Facebook-döden.
- Ingen bryr sig på jobbet längre, de sitter bara och ändrar sin status på Facebook hela dagarna. De kan inte slita sig. Facebook kommer att bli döden för arbetarsverige, sa han.
Facebook är inte bara världens största community längre. Det är också en av världens största droger. Man måste kolla vad polarna har gjort idag, man måste själv skriva vad man har sysslat med. "Skalat lök, nu gråter jag." Eller. "Sprungit en mil, nu är jag svettig." Man ska samla poäng i alla idiotiska spel, man ska svara på vänförfrågningar från människor man aldrig träffat, man ska skicka en "poke", se på privata bilder av den där snygga tjejen/killen och man måste chatta lite. Många är uppkopplade dygnet runt. De kan inte sluta. Det här beroendet förlorar man visserligen inga pengar på, men massor av tid. Och tid är väl pengar? Eller är det ännu mer värdefullt?
Det är kanske inte så konstigt att fler och fler arbetsgivare stänger av Facebook på datorerna. De vill helt enkelt inte drabbas av Facebook-döden.
På tidningen var det dock falskt alarm. De hade inte stängt av Facebook. Och "Gnaget" fick efter ett tag tillbaka sin normala ansiktsfärg. Jag håller dock med min kollega. Vi på tidningen behöver ansiktsboken. Just nu har i stort sett varenda kotte en profil på "Fejjan". Det blir därmed ett utmärkt forum för oss journalister där vi kan söka upp personer vi vill intervjua och hitta nyheter och tips. Utan detta verktyg skulle vårt arbete bli svårare. Och vi MÅSTE ju faktiskt jobba. Så jag går in på kontoret nu. Fixar ni disken så länge?
