Zombie och guldfisk
Redigerare Greger på tidningen kom fram till mig i fikarummet igår. Han synade mig från topp till tå och utbrast.
- Vafan, har du börjat supa eller?
Jo, jag har sett sliten ut på jobbet de senaste dagarna. Röda ögon, ruffsigt hår, skäggig, gäspningar ackompanjerat till trötta monologer då jag måste läsa mina texter högt för att förstå vad jag faktiskt har skrivit. Men jag kan lugna er. Jag har inte börjat supa. Boven i dramat är poker, och pizzagubbar. De senaste nätterna har vi hängt i en källare i Nässjö och spelat 25/50. Jag kan helt enkelt inte säga nej när de ringer. Det går inte. Värdet är för bra.
Dagen efter, efter bara två, tre timmars sömn, undrar man om det var värt det? Är det värt att se ut som ett fyllo och göra trötta texter på jobbet? Nej, det är det inte. Inte då. Men på kvällen har man glömt hur man kände sig på morgonen. Så kommer ett sms när man ligger i soffan och pillar sig i naveln. "Spela?". Hm, varför inte?
Jag har kommit fram till att jag inte är en människa längre, snarare en blandning av zombie och guldfisk. Men nu är arbetsveckan slut. Så nu kan jag börja spela poker igen...
