Från advokater till Kikki Danielsson
Jag minns hur det ringde i telefonen när jag var inne på systembolaget för att handla vin. Ironiskt tänkte jag först, att Kikki Danielsson ringer nu. Hon lät glad den gamla schlagerstjärnan. Intervjun jag ville boka in var inga problem att fixa. Kikki ville prata, om allt.
Dagarna innan hade jag läst om hennes sorg efter faderns bortgång. I skvallerpressen stod det spaltmeter om Kikkis dåliga hälsa, alkoholism och matmissbruk. Nu skulle hon komma till Eksjö Stadshotell för att uppträda. Och hon lät glad. Jag som hade förväntat mig en trött, slagen människa. Nästa dag skulle intervjun ske.
Det blev den enklaste intervju jag någonsin gjort. Jag behövde knappt ställa frågor, Kikki öppnade sig ändå. Hon berättade om sin första skiva på 17 år, sitt fullspäckade schema, sina framtidsdrömmar, hur hon längtade efter en egen show i Stockholm. Med skrattgropar djupa som oceaner förklarade Kikki att om hon inte varit sångerska så skulle hon nog jobba i kassan på Ica.
? Jag är ju en rätt glad prick så folk hade nog tyckt att det skulle vara trevligt.
Jag var eld och lågor. Här skulle skvallerpressen få så de teg. Kikki är på topp! Nu slår hon tillbaka. 
Men intervjun gick vidare. Vi pratade om hennes dåliga ork, reumatismen som gjorde att folk trodde att hon var full på scen. Vi kom in på musik. Kikki ville skriva en låt om de ensamma, precis som Mauro Scocco. Hon blev lite mörkare. Lite nedstämd. Verkade med ens tröttare.
? Det finns så många ensamma människor runt om i landet, sa hon.
Visst är det så, tänkte jag. Är du en av dem? Jag ville ställa frågan, men vågade inte. Ville inte bli skvallerpress, snylta på sorgsna citat, eller utnyttja att Kikki ofta pratar direkt från hjärtat innan hjärnan hunnit med att censurera.
Det här skulle ju bli ett glatt portätt, passande nöjessidorna på en landsortstidning. Vid tangentbordet gjorde jag en gestaltning precis som jag först hade tänkt. Kikki var på topp, hetare än någonsin! Efteråt funderade jag på om det var det hon ville att folk skulle tro?
Dagen innan reportaget skulle vara med i tidningen och Kikki skulle uppträda fick jag ännu ett telefonsamtal. Kikki var sjuk, hennes spelning på Eksjö Stadshotell var inställd. Enligt skvallerpressen led hon av en svår depression. Jag kunde bara tänka på Kikki i kassan på Ica. Orden. "Jag är ju en rätt glad prick."
Min text om Kikki Danielsson kom aldrig i tryck efter det. Men jag tänker ofta på henne. Hon som ringde upp mig och lät glad. Och sen ensam. Aldrig förr har jag pratat med en artist som varit så mycket människa, så mycket kött och blod, så naken. Varje gång jag går in på systemet väntar jag på att hon ska ringa igen. Och tala om för mig att allt är bra nu. Med skrattgropar djupa som oceaner.
..................................................................................................................................
Snart hoppas jag få göra mina första intervjuer med pokeranknytning. Visst är det kul med artister, men jag brinner just nu, om möjligt, ännu mer för poker än musik. Så det känns som ett naturligt steg att ta, även om jag kanske måste göra det gratis på min fritid. Jag har ingen aning om vad jag ska göra med det eventuella materialet. Som det känns nu skiter jag i vilket, bara det blir bra. Snart får vi se om några sköna profiler vill ställa upp. Vilka skulle ni vilja att jag träffade tro?
För övrigt verkar det som storyn om herr "Dobselius" var intressant. I går hade jag dubbelt så många unika besökare än vanligt. Tack än en gång för alla kommentarer! Jag återkommer så klart om det dyker upp något nytt i denna, minst sagt, speciella historia.
