Tankar i en flyttkartong
Jag är en rätt sentimental person. Det är väldigt jobbigt när man ska flytta. Allt tar sån tid när det är dags att röja runt bland gamla flyttkartonger då man ständigt hittar grejer att stanna upp vid, minnas och analysera.
Senaste veckan bytte jag lägenhet till en liten skrubb. Det är ingen liten skrubb, men det känns så just nu. I själva verket är det en rätt stor etta på 44 kvadrat. Men det är tungt att dra från en nyrenoverad fräsch större lägenhet till, ja, något helt annat. Men nu är det som det är, åtminstone för ett tag. Hur som helst får jag aldrig iordning allt. Det har gått en vecka och jag är fortfarande inte halvvägs. Jag hittar ständigt nya saker som suger tag i hjärtat, som stjäl min tid, i flyttkartongerna.
Som gamla kärleksbrev, där rosenbladsparfymen dunstat bort och orden sedan länge ekar tomma. Låttexter från gymnasietiden, som kanske inte riktigt höll den klass vi tyckte när jag och Optikern skrev dem. Mjölktänder, fråga mig inte varför jag har sparat på dem? Klassfoton, från Filipstad, med min kompanjon Henrik, elaka Christer, bästa kompisen Daniel, första kärleken Linnea. Vad hände med er, vem blev suput, vem lyckades? Tänk att det var 15 år sedan vi sågs. Tick, tack. Tiden går så fort. Fotbollspriser, studentmössa, alla skivor, var och en med en egen historia. Fotografier på farfar och segelbåten från somrarna jag aldrig ville skulle ta slut, som jag fortfarande tror är mina livs bästa. 
Jag måste komma på ett sätt att komma runt det här. Har inte ens varit i närheten av att installera tv eller internet än, så jag får åka hem till päronen för att spela poker. Det känns inte så fräckt, och spelandet blir så klart lidande. Frågan är om det är en tillräcklig morot för att packa upp allt en gång för alla?
Sen kan det vara så att jag faktiskt vill göra det långsamt och minnas. Jag tror det var en dålig reklamfilm som sa att livet inte är dagarna som går, utan dagarna vi minns...
