Vi glömmer snabbt...
När jag var liten lärde jag mig att vända andra kinden till. Uppfostrad i kristna lokaler blev vi införstådda av storheten att ge förlåtelse, även om det kändes orättvist. Men ju äldre man blir, ju svårare är det att förlåta. Och ibland känns det som att förlåta är det samma som att bara glömma och gå vidare. Det kan inte alltid vara rätt.
Tankarna kom till mig när Andres Lokko i P1 förklarade sin avsky till Bert Karlsson och hans förflutna som partiledare i främlingsfientliga Ny Demokrati. Lokko frågade sig hur Bert plötsligt kunde bli betraktad som en mysgubbe, som fick göra program om skolmat i tv? Jag glömmer aldrig hur Bengt Westerberg vägrade sitta i samma soffa som Bert, hur han bara stövlade i väg rakt ut när skivbolagsdirektören visade sig. Jag visste inget om politik då, men jag minns hur vi hatade Bert.
Jag har faktiskt träffat och intervjuat Bert. Jädrar vad nervös jag var inför det där. Det var under min tid på en lokal tv-kanal och jag var helt grön. Vi hälsade på hans kontor på Marianne Records i Skara. Han lättade dock upp stämningen med ett par riktigt fräcka sexskämt. Han är snuskig Bert. Trots att han erkände att han nu för tiden var tvungen att använda Viagra för att kunna prestera. Efter det kändes det bättre. Intervjun blev bra och jag kunde lättad åka hem, med en känsla av att den där Bert är ju en jädra kul kille. En sån man vill hänga med.
Han lurade mig precis som han lurat resten av svenska folket. I dag försvarade han sig mot Lokkos påhopp med citatet.
- Hade Lokko bara tagit reda på verkligheten så skulle han också rösta på Sverigedemokraterna.
Så hur var det med att förlåta och glömma? Just nu har jag väldigt svårt för sånt där. Både när det gäller Bert och andra saker. Mest andra saker. Bert är ingen mysfarbror. Det är en hal jävel. Han skulle antagligen bli en hyfsad pokerspelare om han lade manken till. 
Bert drar en fräckis
