Från autobahn till zip
Hur privat ska man bli på sin blogg? Jag vet inte.
Vi bär alla på mörka händelser och hemligheter. Jag läste precis Valteregos inlägg om hans mångåriga alkolism och hur han tog sig ur helvetet. Då brast det totalt för mig. Jag insåg att jag måste ta tag i saker för att inte gå under.
Just nu har jag det jobbigt privat. Det har inget med poker att göra utan är på ett helt annat plan. Kanske tar jag mod till mig och skriver om det, men just nu vill jag bara meddela att jag inte kommer att blogga lika frekvent den närmsta tiden. Krafterna måste helt enkelt användas för att klara av dagen.
Las Vegas-resan var en flykt bort från verkligen. Just nu är det bara när jag spelar livepoker eller dricker som jag klarar mig från ångesten, det svarta onda i magtrakten. Det låter sjukt, men så är det. Av någon anledning känns livepokern som en slags terapi, där jag kan försvinna in i en helt annan värld tillsammans med andra. Jag har inte spelat en enda hand på nätet på tre veckor, det går bara inte. Lusten finns inte. Ensamheten vid datorn hägrar inte som innan.
Mitt liv har jämfört med många andras varit en enda lång rakstrecka på autobahn. Lyckliga familjeförhållanden, fina vänner och inga stora katastrofer. Ångest och psykisk ohälsa har aldrig kommit åt mig. Jag har haft en plan med mitt liv även om den inte varit fullt så detaljerad på alla håll. Jag har alltid varit på väg någonstans, men är nu tillbaka där jag började. På noll. Zero. Zip.
Genom åren har jag pratat med många vänner som har haft samma problem som jag har nu. De råd jag har gett dem var så självklara och enkla och jag förstod inte varför de inte bara gjorde som jag sa. Nu förstår jag.
Men det är först nu man ser vilka som är vänner. På riktigt. Och hur den bästa hjälpen kan komma från helt oväntat håll, från personer som går från bekant till nära vän. Från vän till livsviktig.
Ja, hur privat ska man bli i en pokerblogg? Jag vet fortfarande inte.
