Krigslist i matkön
Varje dag är en kamp. Det har det alltid varit för människan. Den främsta kampen har bestått av att skaffa mat. Tiderna förändras inte. I veckan har jag krigat i mataffären.
Det finns mycket att svettas över i mataffären, framför allt "listan". Frugans matlista ställer till en hel del problem. För det första lyckas hon alltid skriva med blyerts, som suddas ut av att jag har lappen i bakfickan. Nu kanske en vän ordning säger att jag då inte borde ha lappen i bakfickan. Men se, det går inte. Jag har alltid lappen i bakfickan. Jag till och med måste. Det är nämligen ett väl inövat mönster för att komma i håg var jag faktiskt har lappen. Lägger jag den i någon annan ficka hittar jag den inte. Detta gör att det ofta blir svårt att urskilja vilka varor jag ska köpa. Mjölk blir till exempel mjöl. Och mjöl är inte klockrent till morgonflingorna.
För det andra skriver frugan upp varor som jag inte har en aning om existerar och därmed har väldigt svårt att hitta. Det handlar om kryddblandningar, oljor, frukter och köttdelar som omöjligtvis kan höra hemma i ett svenskt kök. Man kan väl inte äta något man inte vet vad det är? I bland irrar jag runt i en halvtimma på grund av en enda vara. Tidskrävande och irriterande.
- Varför går det inte lika bra med potatis?
Med glansig blick, trött, men glad över att äntligen ha bockat av allt på listan och dessutom, av ren artighet, kallpratat med fyra, fem bekantas bekanta, så är det äntligen dags att betala. Det är likadant i matkön som det alltid har varit i jakten på mat. Vi yngre lever på vår ungdomliga entusiasm och kvicka ben. Medan de äldre använder sig av list och rutin för att närma sig sitt byte.
Det är på gränsen till kusligt, men jag lyckas alltid få en äldre dam i basker, dragande på en "dra-maten" efter mig i kön. Och av någon anledning vill hon smita före. Just denna vecka hade jag bestämt mig för att sätta hårt mot hårt. Här skulle ingen passera.
Välkommen till matkö-kriget i presens! Tanten börjar med det klassiska knepet att försöka skjuta fram sin "dra-maten" så att den hamnar före min korg. På det viset tror sig kärringen ha rätten att följa med sin dragvagn och komma före mig. Jag skjuter dock snabbt fram en fot som låser hennes hjul samtidigt som jag puttar fram min egen matkorg. Första slaget vunnet. Hennes blick är märkbart irriterad. Jag ser triumferande tillbaka på henne. Men hon ger sig inte. Snart står gumman bredvid mig med en vass armbåge och säger:
- Ursäkta, jag ska bara ha en chokladbit här framme.
Ha. Den lätta går jag så klart inte på. Släpper jag förbi henne blir det omöjligt att dra henne tillbaka. Hon kan sina saker, men jag ligger ett steg före.
- Men jag kan hämta en chokladbit åt tant. Vilken sort vill du ha?
Mummlande svarar hon något om pigalle eller daim och jag känner mig både trevlig och ohyfsad på samma gång. Jag är ett geni.
Det verkar som om stormen reder ut sig. Vi är i princip framme vid kassan när jag kommer på att jag ska ha tuggummi också. Jag börjar se över de olika smakerna på andra sidan gången och bestämmer mig snart för något friskt. För några sekunder är jag oaktsam. Men det räcker. Plötsligt står tanten före. Luften går ur mig. Trött inser jag mig besegrad.
Att förlora mot det äldre gardet är alltid tungt. Värst är det förstås att förlora mot farsan, men gamla tanter kommer inte långt efter. Men man ska aldrig underskatta rutin. Eller gamlingar. Vissa verkar faktiskt veta vad som är viktigt här i livet- som att inte slösa tid med dravel. Varför offra värdefulla minuter i en matkö när man kan använda sig av sin list för att komma före snorisen som står före. Det är briljant tänkt. Det är respekt. Kampen går dock vidare. Snart är det dags att handla igen. Så nu ska jag dra i väg och köpa en bläckpenna. Och slipa på min krigslist.
