Att bygga hus med pokerskills
I somras började farsan att bygga på sitt nya hus. Han är väl inte den händigaste man jag känner, men han ville absolut bygga det själv. Troligtvis på grund av ren stolthet. Han vill kunna säga till barnbarnen om 25 år att "Det här huset har jag snickrat ihop med mina bara händer, det ni ungar, sånt hantverk görs inte i dag".
Men lite hjälp förväntade han sig ju ändå på vägen. Bland annat av sin äldsta son. Jag ville så klart stå till tjänst, men problemet är att jag är totalt förlamad när det gäller praktiska ting. Milt uttryck har jag tummen mitt i handen. Visserligen spikade jag upp några gipsväggar under en eftermiddag, men mycket mer blev det inte. Jag kom snabbt underfund med att jag skulle förstöra mer än jag tillförde.
Det fick mig att grubbla en hel del. Vad fararo kan jag egentligen? Vad kommer jag ha för nytta av poker om tio år? Om jag fick byta ut mina pokerskills mot att kunna snickra, skulle jag göra det då? Såna handlag har man ju kvar hela livet, åtminstone till kroppen lämnar in. Om tio år kanske ingen spelar poker längre. Har jag då slösat bort min ungdom på ett omodernt spel? Dessa tankar for genom huvudet när jag skrev den senaste krönikan för Svenska Spel.
Och min insats i husbygget då? Jorå, än så länge har jag nytta av mitt pokerspel. Det slutade med att jag hostade upp ett par tusen till Hulken Hannu, min stora starka finska svåger. Så han hjälpte farsan ett par dagar. Jag kan garantera att alla parter blev nöjda med den dealen.
