Livet bakom en bebis
De stora helgmiddagarna är inte längre som de brukar. En berättelse om påsken, bebisar och ett liv i bakvattnet:
Den årliga påskmiddagen är över. Men jag tror inte att någon i familjen hörde min röst, eller såg att jag var där. De hade ögonen på annat. Bebisen.
Bebisar är små. Ändå finns det ingenting som tar större plats. När lillsyrran gav morsan och farsan sitt första barnbarn för nio månader sen förändrades allt. Från att ha varit äldsta sonen och given mittpunkt i familjen blev jag degraderad till en plats i ytterkanten. Ingen i familjen bryr sig om ämnen som politik, musik eller ens vad som går på tv. Och de vill absolut inte höra mina briljanta utläggningar i dessa spörsmål. Av någon anledning finner de ljudet av salivdroppande gurgel mer spännande.
Varenda läte, min och rörelse analyseras in i minsta detalj.
- Kolla hon log, såg ni att hon skrattade?
- Vilka gulliga skrattgropar hon har.
- Åh, vad hon gapar duktigt.
Kan inte någon spela in ungen på film så behöver vi aldrig gå och hyra en dvd eller gå på bio igen. När Nora kastar gaffeln i marken för sjunde gången är det lika roligt som första. Mormor och morfar tröttnar aldrig. Aldrig.
Inte ens mina klassiska göra-narr-av-farsan-skämt går hem. Ingen lyssnar. Bebisen har precis lärt sig att göra prutt-ljud med munnen. Hur ska man kunna konkurrera med det? Det finns tydligen inget roligare. Robert Gustavsson och Henrik Schyffert försöker vara roliga helt i onödan. Det räcker ju med att sätta ut en "mun-pruttande" bebis på scen för att lyckas.
Och sen får jag blicken. Och frågan. Samma fråga, om och om igen.
- När ska du ha bebis då?
Som äldsta syskon borde jag väl ha varit först. Men jag vet inte. I mitt eget hem vill jag vara kung. En bebis skulle skuffa ner mig från tronen. I mitt hem ska vi diskutera poker och vem som var förband till the Smiths 1988.
- Vill du hålla henne?
- Ja, jo det kan jag väl.
Sen är det förstås en speciell känsla att hålla en bebis. Speciellt Nora. De små händerna, nyfikna ögonen och den lena huden. Tiden liksom försvinner, som under en riktigt bra film.
Lillbrorsan hävdade att han var och åt påskmiddag med mig hos päronen i påskas. Konstigt, jag har då inget minne av att han var där...
