Ett helvetiskt bubbelspel
I förrgår blev tio personer av 107 anställda varslade på tidningen. Vi får dock vänta flera veckor till innan facket och arbetsgivaren har förhandlat klart om vilka som faktiskt måste sluta. Situationen känns som ett riktigt långdraget bubbelspel. Och alla hatar så klart att bubbla. Att ha kämpat så länge, och ändå få gå där i från med svansen mellan benen. Tomhänt.
Nu försöker storstackarna pressa de vektighta. Vissa försöker samarbeta för att få ut shortisarna. Det gamla gardet tycker förstås att vi yngre ska få lämna med det enkla argumentet att "ni kommer enkelt få ett nytt jobb, men inte vi". (Siffrorna för dagens ungdomsarbetslöshet säger dock något annat.) De hoppas att den klassiska turordningen "sist in, först ut" ska gälla.
Vi yngre kan bara konstatera att om turordningen följs kommer tidningens medelålder och färg var det samma som dess framtid. Tunnhårig och grå.
Jag har även varit på mitt första fackmöte, vilket var en rätt olustig känsla. Samtidigt som man vill vara lojal mot sina arbetskamrater och vill alla väl kan jag bara kallt konstatera: troligtvis kommer arbetsgivaren vilja ha mig kvar (då de nyss gett mig en ny befattning), medan facket slåss för att turordningen följs. Och om den följs är jag bland de första att ryka.
Så vilket ben ska jag stå på? Hur mycket marker har jag? Blir jag bubbelpojken? Det skulle bli den värsta bubblan i min karriär i så fall.
