Dagar som knarkare
Jag hasar mig upp när klockan ringer. Huvudet känns som en tjock, svullen, ond boll. Det första jag tänker på är knark. Flytande knark. Jag måste ha. Nu. Annars dör jag.
Det är lite stiltje i livet för tillfället. Men det har en förklaring. Snor. Massor av snor. Jag är så förbaskat förkyld att jag inte kan göra något vettigt förutom att tycka synd om mig själv och pilla navelludd. Det går inte ens att spela poker när allt som finns innanför skallbenet är tre liter slem.
Så just nu har jag lite ångest för att jag måste vara kreativ på jobbet, när det enda jag kan tänka på är hur jag ska få nytta av min näsa igen. Att känna lukter, eller andas är en utopi långt borta. Mina kollegor tror nog att jag går på tunga droger när jag kommer till jobbet med röda ögon, mössa på mig inomhus och en rosslande filmskurk-stämma. Och sanningen att säga har de rätt i sina misstankar. Jag har sjunkit rätt djupt ner i nässpray- och ipren-träsket. Det är vad jag lever på. Dagarna nyttjas endast till att få tag på mer knark.
- Har du sett min nässpray?
- Var är min nässpray?!
- Jag får ingen luft. Jag måste ha mer! Nu!
