Pokerkriget
Min bloggvän Mattias har som bekant återstartat andra världskriget, även kallat pokerkriget. Det är ytterst underhållande, men jag blir väldigt förvirrad över vilket land man ska hålla på. Vem ska man tycka om och vem ska man ta avstånd i från? Hitler-Ken, Polen-William, Mike the Great? Eller ska man helt enkelt bara lägga armarna i kors, se på och roas?
Jag känner ju egentligen ingen av huvudpersonerna i denna soppa, så jag borde väl inte ha någon åsikt. Jag har för mig att Linda Olofsson för ett tag sedan skrev något i stil med "så länge han inte gör något dumt mot mig eller mina kompisar så bryr jag mig inte". Och så har jag också tänkt många gånger i livet. Så länge det inte drabbar mig så får det vara. Det brukar bli skönast så. Men.
Martin Luther King sa en gång:
- Det värsta är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas likgiltighet.
Det är ett av de bästa citat jag vet. Jag tolkar det som att man inte ska tolerera att någon blir nedtryckt i skorna eller orättvist behandlad. Om det så är din bästa vän eller snubben som står bakom dig i kön på konsum och luktar vitlök.
Sen är det ju inte så lätt som det låter. Det finns ju många charmerande idioter. Jag vet, jag har träffat Jimmie Åkesson. Han var förbaskat pratglad, enkel och trevlig. Det var svårt att inte börja tycka om honom en aning. Tills han började prata politik. Då vaknade jag igen. Det jag vill ha sagt är att världen inte är svart och vit. En gris kan i bland vara en ko. En bluff visar sig vara nöt. Men kom ihåg att en idiot är en idiot även om han är charmerande.
Heja Polen! Eller Hitler! Vad vet jag? Ett pokerkrig är ju faktiskt inget riktigt krig. För en gångs skull känns det rätt att gå emot mitt favorit-citat, lägga armarna i kors och vara likgiltig.
