När Tutankhamon rämmade upp Gustav Vasa
Jag behövde inga ögon för att uppfatta värdet inne i Sinai Grand Casinos pokerrum. Det räckte att lyssna. Och jag lyssnade till ljuv musik. Det finns inget bättre än italienska vid ett pokerbord. Italienare är inga vidare pokerspelare. De älskar att bluffa, de älskar att göra hjältesyner, och de verkar älska att förlora pengar på poker.
Vid mitt bord satt det italienare, ryssar, israeler och en australiensare.Vilken förbrödring.. Italienaren mitt emot, som hade sin uppsminkade tjej på en stol bakom, startade showen. Efter en raise till 20 euro (blinds 5/5) från tidig position, med efterföljande tre-fyra syn trebetade han brutalt upp till 170 euro. Och fick två syn! Flopp 4 J K. Efter två check gick han all in för 600 euro. Båda lade sig efter lång tvekan. En israel var inne med halva stacken men lyckades vika ändå. Italienaren kastade stolt upp handen 77 och log stort med en tandrad blekt till bristningsgränsen.
Isralen som offrade halva stacken för att få se en flopp fyllde snabbt på igen. Jag såg honom göra samma spel minst tre gånger, där han lyckades folda på flopp efter att ha synat bort typ halva stacken pre. Jag hade tydligen kommit till pokerhimlen. Molnigt var det i alla fall. Sju av spelarna vid bordet kedjerökte. Mina luftrör är fortfarande på avgiftning. Det positiva med röklukten var att jag utan att skämmas kunde lätta bördan för min krassliga mage utan att någon tog notis om detta.
På något sätt var pokerrummet det stora kasinots hjärta. Stundtals var det 20-30 personer som följde mitt bords förehavanden. Som om det vi gjorde var något beundransvärt och svårt. Jag försökte se viktig ut inför publiken och kom hela tiden på nya miner och poser för att understryka hur svårt det jag gjorde var. Ett tag trodde jag nästan själv på att jag var hjärnforskare.
På knappen fick jag lägligt AJs. Efter att fyra spelare limpat höjde jag upp till 25. Alla synade och så även big blind. Flopp K 10 4 regnbåge. Den leende italienaren donkbetade ur position ut 25 i potten på 125. Tre syn till mig som också synade. Potten var då 225. Turn Q. Klonk! Det blev karnevalstämning i skallen på mig när italienaren överbetade potten med en bet på 300. Alla lade sig till mig. Jag hade bara 450 kvar så jag ställde så klart. Blixtsyn av en gedigen J9 och en lägre stege. Jag hann precis se mig själv med en sjujädra parasolldrink i handen innan dealern smällde upp ett ess på turn som innebar splitt pott. Doh!
Då dealern började dela upp potten fick han plötsligt en rejäl utskällning av mr Floormanagar som ville att jag skulle ha hela potten. Han trodde att jag hade en högre stege trots att esset kom på river. Jag höll bokstavligen på att skita ner mig av skratt. Chefen för pokerrummet kunde inte reglerna. Han blev helt röd i fejjan när vi förklarade hur det låg till.
Bordets sötaste var den 50-åriga ryss som hade en liten lapp (inte en same, utan en papperslapp) framför sig på bordet. Där hade han skrivit ner översättningar från ryska till engelska på olika pokertermer och siffror.
Lite senare höjde australiensaren upp till 20. Det tog inte lång stund att inse att han var den enda spelaren vid bordet som kunde spela poker. Därför borde jag kanske aldrig ha spelat denna hand. Men en 2 4 ruter på knappen går ju inte att motstå, så jag synade. Och det var märkligt nog bara vi två i potten. Flopp J 4 6 med två ruter. Han betade 35. Jag synade bara. Turn en vacker ruter. Bet, reraise och han ställde. Jag synade rakt in i en K10 ruter för högre färg.
Och jag var en platt-tv back mot de sämsta spelarna jag någonsin mött på hyfsad nivå. Om jag var Gustav Vasa var de Tutankhamon, faraonen vars föräldrar var syskon. Enligt undersökningar hade han gomspalt, puckelrygg, klumpfot och led av benskörhet. Det kan inte ha varit någon vacker syn. Precis som de här rökande tomtarnas spel.
Mitt i allt elände kom dessutom frugan till bordet och ville åka hem. Hem!!? Visst jag hade lovat att jag inte skulle spela så länge, men är inte det något man bara säger? Hemma vid datorn brukar man ju kunna få spela vidare ändå, nu kunde jag så klart inte låta henne ta sig hem själv mitt i natten.
Att resa sig upp och lämna bordet var riktigt tungt. Det var som att jag hade hittat en skattgömma, men inte hade något att bära hem skatten i utan bara fick lämna den åt sitt öde.
Mr Floormanager påminde mig dock om min nyblivna stjärnstatus när han snabbt frågade om han fick bjuda på en taxi hem. Jag tackade och tog emot samtidigt som jag försökte kamma till manen och skadeskjuten halta ut. Frugan var dock på strålande humör. Hon gick nio euro plus på maskinerna.
Jaja, en vacker dag får jag väl fiska upp min skattkarta och återvända. Då ska jag ha en stor väska att bära guldet i. Sharm El Shejk är nöten.
