Ett självförtroende att dö för
Han var den som alltid hade en dräpande kommentar i bakfickan. Utan att tänka på det själv hade han förmågan att hitta andras ömma tår. Han såg svagheterna och spelade sina kort. Det var därför ingen tillfällighet att det var just han som myntade uttrycket ?Simone? i sjuan. Visst, jag hade långt hår och var rätt lik Simone i ?Dårfinkar och dönickar?, men ingen kille i yngre tonåren vill bli kallad för tjej. Min ömma punkt.
Som nyinflyttad 13-åring avskydde jag honom. Han var inte smartast, snyggast eller bäst på idrott. Ändå hade han ett självförtroende som om han var det. Det var väl det som gjorde folk lite nyfikna. Vet han något ingen annan vet? Vad får just honom att tro att han är något? Och så de där kommentarerna. De korta, humoristiskt kyliga kommentarerna som kunde golva vem som helst. Oftast kom de liksom i förbifarten. Hypnosiska. Som om man inte riktigt skulle tänka på dem förrän efteråt. Men när de väl nådde hjärnan så stannade de där. De sitter där än i dag.
När vi var 14 år så blev han ihop med tjejen jag var kär i. Jag vet inte varför jag fattade tycke för henne. Vi satt bredvid varandra på engelskan och så blev det så. Hon var väl dessutom lagom snygg för att man skulle ha en rimlig chans. Men så på väg hem med bussen från en klassresa på Äventyrsbadet i Jönköping satt han plötsligt och kelade med just den tjejen. Han var så där full av självförtroende som bara han kunde vara. Och hon såg ut att smälta. Jag var imponerad i min avundsjuka.
Han utnyttjade alltid sina kort till fullo. När jag tänker tillbaka på de här åren inser jag att han var den ultimata pokerspelaren. Det var nog därför han med tiden blev min bästa vän. Det, musikintresset och Monopol.
Att han aldrig utnyttjat sin fulla potential som korthaj och istället blev optiker är en annan historia. Den får han berätta själv.
