Charmigt efterblivna idrottsmän
Såg ni Marcus Hellners målgång i går? Torterad och med tomma ögon lyckades han stappla in i mål för att förvandlas till en ynklig hög på marken. Medaljen missade han med en sekund. Jag tror inte att folk förstår hur trött han var. Men det gör jag. Jag har varit där. Många gånger.
I början av 90-talet tävlade jag i längskidåkning för Filipstad. Efter varenda lopp föll jag ihop till en hög av totalt utkörda muskler, ben och lemmar. Jag var så slut att det inte går att förklara i ord. Ordet trött kan inte i närheten beskriva tillståndet. Smärta är mer korrekt. Varje stavtag är en kamp på liv och död. Varje skär gör så ont att hjärtat skriker åt dig att sluta. Men du kör ändå. Trots knivhuggen i benen och snoret utkletat i hela ansiktet kör du ändå. Charmigt efterbliven.
Där tar dock likheterna mellan dybban och Hellner slut. Förutom blodsmaken och smärtan hade våra skidkarriärer ingenting gemensamt. Hellner tappade en ledning. Jag fick aldrig ens leda, inte ens ligga tvåa. Eller trea.
En sak kan jag konstatera. Det är aldrig den som åkt fortast som är tröttast efter loppet.
Hellner gjorde dock precis vad han skulle för att mitt tips skulle sitta, då han slog Vincent Vittoz med två sekunder. När Johan Olsson dessutom spöade Södergren så var min fina dubbel i hamn. Det var i alla fall lite plåster på såren för att Hellner tvingade mig att tänka tillbaka på en 10-åring som alltid fick välja sist på prisbordet. 
