Om horn i pannan
Jimmie Åkesson har inga horn i pannan. Han skämtar om att de tyvärr inte har någon kaffeautomat i den lilla bussen. Killen är smart, trevlig och vältalig. Han rättar till sina glasögon, ler mot mig och pratar som om vi känt varandra i tio år. Det hela gör allt så mycket svårare. Man vill så gärna se saker i svart och vitt. Men det är inte alltid som det går. Sverigedemokraterna har inte fel i allt. Och Åkesson är för smart för att gå i några fällor.
– Vi säger bara det som alla tycker, men ingen vågar stå för, säger han.
Kanske det tänker jag. Det är lätt att dras med i snacket.
Lite senare på storgatan i ett kallt och ruggigt Eksjö pratar jag med en annan Sverigedemokrat. Han berättar att SD på Höglandet går framåt.
– Framför allt har många ungdomar blivit medlemmar, förklarar han stolt.
Varför lockas så många unga av ert parti? frågar jag.
Han svarar att Det kan ha att göra med att det finns många invandrare i skolan som har svårt att lära sig språket och kräver mycket resurser. Det går ut över utbildningen och drabbar de övriga eleverna.
Svaret gör mig lite chockad. Det får mig på något sätt att vakna upp från Åkessons hypnos inne i värmen från minibussen. Kan det verkligen vara så att skolungdomar tröttnat på sina invandrande klasskamrater för att de har svårt att lära sig språket? För att de kostar för mycket? Jag har mycket svårt att tro det. För om det vore sant är allt det Sverige står för förlorat. Allas lika värde, allas lika rättigheter finns inte längre. För om vi kan tröttna på invandrarbarn som kostar för mycket för att de inte lär sig lika snabbt, då kan vi väl lika gärna tröttna på handikappade barn eller bokstavsbarn eller varför inte varje barn som inte har det lätt för sig i skolan? De kostar ju också tid och pengar.
Sverigedemokraterna säger bara det som alla tycker, men ingen vågar stå för. Det är inte bara Åkesson själv som säger så. Jag hör det uttrycket varje dag. På jobbet, i skolan, bland vänner. Men är det sant?
Saker är inte alltid svart och vitt. Det är inte Sverigedemokraterna heller. Hur gärna man än vill så har Jimmie Åkesson inga horn i pannan. Han kan till och med uppfattas som trevlig och sympatisk. Men om man går lite ut mot sidan och ställer sig där och lyssnar. Då finns det alltid någon som försäger sig till slut. De har tröttnat på invandrarna. Eller var det de handikappade och boksstavsbarnen? Är det de alla tycker, men ingen vågar stå för? Att vi inte tror på ett Sverige där vissa får kosta lite mer för att de behöver det. Jag tror Sveriges unga är mer godhjärtade än så. Sverigedemokrater eller inte.
