Pojkbandsämne?
Ibland gör man saker som man inte förstår. Saker som är pinsamma. Det händer att jag börjar sjunga för mig själv. Ofta nynnar jag på den sista låten jag hörde på radion, eller någon favorit som satt sig på hjärnan. När jag idag stegade ut från min trappuppgång på väg till jobbet började jag som vanligt tralla. Kanske lite för högt för att det skulle vara socialt accepterat.
När jag öppnar dörren ut mot innergården står en av mina grannar där, en 30-årig man. Han stirrar på mig. Först då inser jag att jag inspirerat har tagit ton till den gamla Take That-låten ”Back for good”. Pojkbandsslingorna ”Whatever I said, whatever I did, I didn’t mean it” skallar högljutt från mina stämband. Det är inte en låt man vill bli påkommen med i strupen.
Jag tystnar tvärt. Han fortsätter att glo med sina morgontrötta fiskögon.
– Hej, säger jag.
– Hej, säger han.
Förhoppningsvis behöver vi aldrig prata om det mer än så. Jag har för övrigt tagit en paus i min sångkarriär.
