Vilken stjärna han är den där Björin...
Christer Björin är utan tvekan en av de bästa turneringsspelarna vi någonsin haft i Sverige så enkelt är det. Hans spaltmeter med resultat på Hendonmob talar för sig självt och som grädden på moset har han ju två WSOP-bracelets utöver detta. Han var inte bara först. Han hade två innan Henriksson och Rahmn knep varsitt under 2006. Dom är bara fyra spelare som tagit bracelets i WSOP för Sverige så ni förstår ju själva hur extremt det är att Chris har två (!!!).
Nu var han där igen och nosade och det var med sorg i hjärtat jag idag läste att han förlorade på målfoto heads-up mot Matt Perrins i 2-7 eventet. Om det sved i mitt hjärta så var det nog inget vad det gjorde i Chris men han är på tok för rutinerad för att låta det knäcka honom. Jag kan nästan lova att han sitter och spelar ett nytt event redan nu ikväll.
Du kommer alltid att vara en stor idol för mig Chris det är en sak som är säker! Två bracelets eller tio...
Jag minns första gången jag träffade Chris (verkar vara veckans tema att jag berättar hur jag lärde känna folk). Per Hildebrand som då var chef för 24hPoker som jag börjat arbeta för ett halvår tidigare talade sig varm om denne man som jag bara hade läst om. Han peppade mig i flera veckor inför EPT-finalen i Monte Carlo att intervjua Chris och följa honom på nära håll för Per var övertygad om att han skulle ge mig extremt mycket bra material till min blogg på 24hPokerNews (som var ett av projekten jag körde under min tid där).
Jag lydde Pers råd och gjorde mitt bästa för att få Chris att berätta saker för mig men han var som en mussla och skrattade mest när jag kom med mina frågor: "det tar vi sen. Låt oss nu gå och äta en bit mat", svarade han med ett leende på läpparna. På kvällen efter spelet stod jag, min dåvarande pojkvän Bosse och Gusten Sjöberg och snackade med Chris och hans vän som också erbjöd sig att släppa av oss på vårt hotell (Fairmont) på vägen hem. Vi började gemensamt gå mot garaget på Monte Carlo Bay när Christer utbryter: "men i vilket garage ställde jag bilen?". Det fanns tydligen flera. Efter mycket om och men hittade vi rätt garage.
Nere i garaget hittade vi till slut även bilen och parkeringsautomaten. Chris betalade och vi satte oss i bilen allihopa. På vägen ut var det bommar och här började en scen utspela sig som Mr Bean med lätthet hade önskat att han kommit på manus till. Vi skrattade så att vi grät samtidigt som den lätt förvirrade, disträa och lite lätt stressade Björin försökte få kortläsaren vid bommen att ta emot hans kvitto. Han gick tillbaka och försökte betala mer pengar vilket självklart inte lyckades. Samtidigt som han försökte köra ut kom en bil som skulle köra in (så här i efterhand så undrar jag om det inte var så att han försökte köra ut där infarten var). Chris försökte backa och körde rakt in i en stolpe och kläckte den klockrena kommentaren: "där fick vi nytta av den där extraförsäkringen jag tecknade". Efter ungefär en halvtimme kom vi till slut upp ur garaget och då var det ett under att jag inte hade kissat på mig med tanke på hur mycket vi hade skrattat där bak i bilen.
I takt med att jag fått chansen att umgås med Chris på diverse middagar har jag insett att han är den där fantastiska historieberättaren som Per så gärna ville få mig att förstå under min tid på 24h men Chris är inte den man bara sätter sig rakt upp och ner och intervjuar. Han gillar att ta allt i sin takt och när han känner för det. Det är då det blir som mest underhållande och det är då man får höra om alla fantastiska saker han faktiskt upplevt som Sveriges "pokergudfar". Jag hoppas att han en dag bestämmer sig för att skriva ner sina memoarer för jag är fullkomligt övertygad om att det kommer att bli en bästsäljare!
